onsdag 25 april 2018

Om tiggeri och förbudsivrarna, har svenskarna blivit egoister på heltid?

Några riktigt tråkiga nyheter har dykt upp på senaste tiden. Opinionsundersökningar i Sverige visar att många i vårt land vill förbjuda tiggeri, aftonbladet skriver om det med lite olika argument.
Några dagar senare kommer nyheten att många vill att vi ska minska invandringen och ta emot färre flyktingar. Den uppgiften kommer från SOM-institutet i Göteborg, jag återkommer till den.

Det låter som att vi håller på att få en alltmer ogenerös och egoistisk hållning i vårt land. Kan det verkligen stämma att vi inte vill hjälpa människor i nöd? Att vi inte vill värna asylrätten eller ge människor skydd och nya livsmöjlighter?

Det finns en rad problem med båda dessa hållningar, jag börjar med den första idag: den som handlar om att förbjuda tiggeri.

Hur kan man försvara att det är förbjudet enligt lag att be om hjälp när det är kris för en person?
Vad gäller för biståndsorganisationer som får en del av sina resurser genom att skramla bössa på stan? Tänk på frälsningsarmen eller Lions. Vår egen Svenska kyrkans internationella arbete som hjälper i katastrofer och långsiktigt.

Att förbjuda tiggeri kan leda till något annat än att det försvinner, nämligen att det går under jorden, eller förvandlas till något annat. Att kriminaliteten ökar bland dem som inte har annat sätt att försörja sig eller skaffa sig en inkomst. Fattigdomen kan vi inte förbjuda.
Vill vi hellre ha stölder eller andra former av brott? Det kan hända att tiggeri faktiskt minskar vissa typer av brott i landet.

Det finns gränsdragningsproblem - vissa platser är ok men inte andra, kan vissa få skramla med bössor medan andra inte får sitta med en pappmugg, kanske kan någon få en tillstånd att samla pengar på offentliga platser?

Vi känner instinktivt att det borde finnas andra sätt att leva och försörja sig än att tigga, visst borde alla kunna få ett jobb och en bra inkomst. Många goda projekt är på gång och flera behövs.
Men medan vi jobbar på det kan vi inte förneka människor att försöka klara sig på de sätt de kan. Och göra det på lagliga sätt.

Varje dag möter jag generösa människor i vårt land, om vi tittar på statistiken så är svenskarna väldigt givmilda och skänkte mycket under året som gick, tänk på Musikhjälpen och Världens barn, de stora galorna som hållits och de gåvor som går till stadsmissioner och kyrkor. Det finns många hjälporganisationer i vårt land, och det är ingen slump.

Djupt inom oss finns en vilja till att göra gott och dela med oss av det vi har till andra, vi människor är inte alltigenom goda, men vi har medkänsla och empati.
Vi rörs av andras olycka och fattigdom, särskilt barns öden kan gripa oss starkt.

Det här är delar inom oss själva som vi bör bejaka och ta på allvar.
Generositet är inte något som borde förbjudas utan få utvecklas och öka mellan oss.
Medmänsklighet är enda vägen framåt till en mer fredlig framtid.


Svenska kyrkans internationella arbete hade det här temat för ett par år sedan:
Låt flera få fylla fem, en kampanj för att minska barnadödligheten i världen.

måndag 23 april 2018

Dagens bok: Inte allena av Patrik Hagman och Joel Halldorf, en bok som inte räcker till

Under 2017 har det utgivits många böcker om Martin Luther och reformationen utifrån 500årsjubileet från 1517. Jag har ägnat en hel del tid åt dem under året och läst ganska många som du kan se en del av här på min blogg.

Just den här boken väntade jag med att läsa, helt enkelt för att jag inte gillade rubriken. Inte så att det är något fel med att kritisera eller analysera Luthers tankar, utan mera att den kändes som att författarna tog sin utgångspunkt i ett sätt att tänka. Ungefär som om de hade bestämt sig redan från början att Luthers tankar inte var tillräckliga och skrev sin bok utifrån den premissen.
Till viss del stärks den känslan vid läsandet av boken samtidigt som den har sina förtjänster, inte minst i att ge tankar om konsekvenser av Luthers teologi in i vår egen tid.
Det är också mycket modigt, särskilt av Hagman att ge uttryck för dessa tankar, i Finland verkar det kosta på mera än i Sverige att våga vara kritisk mot Luther. (Se länken till Dagen här nedanför.)

Författarna Patrik Hagman och Joel Halldorf har sina rötter i den "frikyrkliga" traditionen i Sverige och Finland. Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm, medarbetare i Dagen och författare, Patrik Hagman, är docent i politisk teologi vid Åbo Akademi och även han författare.

Ett vanligt sätt att sammanfatta Luthers teologi är precis som författarna här skriver att lyfta fram de tre "sola" - Nåden allena, tron allena, skriften allena, (på latin Sola gratia, Sola fide, Sola Scriptura) i Lutherrosen ses de här på engelska:
 
En grundläggande tes i boken är att denna sammanfattning av Luthers tankar leder fel och inte räcker till för att tala om vad kristen tro är i vår tid. 

Det ena som hävdas är att sammanfattningen är konstruerad långt efter Luther själv, vilket jag inte har något problem med. Systematisering av Luthers teologi har pågått länge och pågår fortfarande, Luther själv var inte systembyggare, han var en predikant och själavårdare, en reformator som återupptäckte viktiga teser från källorna, nämligen bibeln. Dessutom finns det ett enormt stort material som Luther själv skrev, så stort att det är svårt att fånga in det i några korta fraser, möjligen är det bästa att använda det Luther själv såg som en sammanfattning av tron - nämligen Lilla Katekesen.

Bokens brister
Men den andra tesen som drivs i boken håller jag inte alls med om. Och det är författarnas tolkningar av vad tro och nåd betyder hos Luther och hans efterföljare. I boken skriver författarna så här: "Luther lärde att allt var nåd. Men hans lära om "nåden allena" ledde paradoxalt till en smal vision av nåden. En syn på nåden som enbart förlåtande och inte förvandlande, och en nåd som bara var tillgänglig genom den abstrakta, mentala akten "att tro" och inte genom handlingar och gemenskaper." (s 28 i eboken) 

Här finns två stora missuppfattningar av Luthers och de lutherska kyrkornas syn på både nåd och tro. Något som leder väldigt fel eftersom de är så centrala i hela den förståelse av Gud och trons liv som finns bl.a. i Svenska kyrkan. 

Är tro en abstrakt mental akt?
Nej tvärtom! Tro är en förtröstan och tillit, en relation som påverkar hela livet för den människa som lever i den, en människas Gud är den som vi har tillit till och väntar allt gott ifrån.Tron handlar om hela livet och är allt annat än en mental akt. Det är en livshållning som påverkar allt, visserligen lyckas ingen att helhjärtat leva i trons bekymmerslösa och befriande hållning till tillvaron och behöver ständigt komma tillbaka till Guds kärlek.

Nåden är allt och kan knappast kallas smal eller snäv. Som jag ser det är nåden ett dubbelt begrepp. Allt vi har och är är skänkt till människan av nåd, utan att vi kan göra oss förtjänta av det, livet är en nådegåva, en Guds gåva till var och en som lever. Gud vill varje människas existens och ser var och en med kärlek och ömsinthet. Det leder till att det också finns en nåd som handlar om förlåtelse och upprättelse, en möjlighet att på nytt få reda på att Guds villkorslösa kärlek också gäller oss själva och att börja om i sina försök att leva alltmer gott och kärleksfullt.

De 95 teser som Luther offentliggjorde 1517 talar tydligt om hans syn att hela livet handlar om bot, dvs att sträva efter att leva mer äkta och sant. En strävan som var och en behöver ägna sig åt för att komma bort från inkröktheten i sig själv och göra mer gott för sin medmänniska.

Därför menar jag att den här boken inte räcker till, även om den ger en del kunskaper om Luther.
Den missar helt enkelt viktiga punkter som är centrala för att förstå sig på Luther.
Den gör misstolkningar som leder till att det blir obegripligt att Luther kunde bli början på en genomgripande frihetsrörelse, just det som reformationen blev.
En rörelse som inte bara kom uppifrån utan från människor av alla slag och på alla nivåer, inte minst de fattiga och maktlösa.

Boken "Inte allena, varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker" kom ut på  Libris förlag 2017.

Länkar
En artikel ur Dagen om boken finns här

En artikel ur Sändaren hittar du här

Ett samtal med författarna från Bokmässan på Youtube

Jag har skrivit om dessa "Sola" tidigare på min blogg här (du kan också söka på ord du vill läsa mer om i sökrutan till höger)


lördag 21 april 2018

Tankar efter Aviciis död. Och hans låt: I´ll be gone

Igår kom den tragiska nyheten att Tim Berglind, artisten känd som Avicii har slutat sitt jordiska liv. Bara 28 år gammal.
Jag ser dokumentären på Svtplay, Avicii True Stories

Det är en tragisk berättelse om en ung genialisk man som gör ett enormt genombrott med sin musik och fyller mega-arenor med människor runt jorden, men han bryts ner av inre och yttre krav och stress, tills han äntligen lyckas lägga av med världsturnerandet och livekonserterna.
Det är en berättelse som blir ännu mer tragisk idag när hans liv är slut.

Det är kanske inte att dra för stora slutsatser att ana att det som bröt ner Tim hade att göra med att alltför hårt kommersiellt tryck, alltså ett slags utnyttjande av honom.

I filmen berättar Tim hur han behöver använda alkohol för att våga lite mera till en början, men snart behövs det mer och mer medicin och smärtlindring för att han ska fungera i de mycket pressande spelningarna. Och kroppen tar mycket stryk.

Ingen lyckas få honom att ta det lugnare, eller hitta en bättre nivå för att inte bränna ut sig, förrän det var försent. Filmen visar närmast övertydligt en person som bränner ljuset i båda ändarna och som samtidigt kan arbeta hur många timmar som helst när han är inne i musikskapandet och pressas att ge mer och mer.

I utmattningssyndromens tid behöver vi mer än någonsin hjälpas åt med det som är praktiskt taget omöjligt att klara på egen hand, att hitta ett mer balanserat sätt att leva där vi får använda våra resurser och tas i bruk, men utan att utnyttjas till döds.

Det är en mycket stor sorg och känsla av slöseri när en ung människas liv tar slut i förtid, 
Vi behöver dra lärdomar av Aviciis öde och värna om livet på nya sätt.
 


 

onsdag 18 april 2018

Visitation pågår

Det finns ett utbyggt gammalt system för biskopen att stödja och ha tillsyn över Svenska kyrkans församlingar och det kallas för Visitation.
Det förekommer också i Västerås stift och den här veckan i Arboga

Det är en visit alltså ett besök som biskopen (eller någon som han eller hon utser att göra det)
gör i en församling i Svenska kyrkan, men mer än så!

Under besöket möter biskopen och hans medföljare många människor som finns i församlingen, de anställda, de förtroendevalda, frivilliga och volontärer, gudstjänstdeltagare och församlingsbor, de många som bryr sig om vad som händer i den lokala kyrkan i olika åldrar och olika sammanhang. Och de som bryr sig om vad som händer i samhället. Det är ett besök som stärker gemenskapen och påminner att kyrkan är en och samma.

Där lyssnar biskopen in hur de har det och vad de funderar på. Är det något som biskopen och hans personal med alla sina resurser och olika kompetenser kan hjälpa till med eller stödja? Kanske hjälpa till att skaffa mera kunskaper? Det brukar kallas uppdraget att främja den lokala församlingens arbete som stiftet och biskopen har. I det kan det ingå att inspirera och uppmuntra de som jobbar lokalt. Det är också viktigt att se alla dem som arbetar så bra i de många församlingarna och ge dem bekräftelse.

Det andra viktiga syftet med besöket är att utöva tillsyn. Det är ungefär att kontrollera att allt är som det ska i församlingen. Sköts administration och ekonomi på ett bra sätt, vårdas byggnader och kyrkor som de ska för att bevaras till framtiden och samtidigt fungerar bra att använda idag? Sker personalvården som den ska? Sköts kyrkogårdar och begravningsverksamheten? Hur är det med barn- och ungdomsverksamhet? Möten för olika åldrar. Stöd till ensamma och sjuka eller andra som är utsatta? Hur ser det ut med dop, konfirmation, vigslar och begravningar? Gudstjänstlivet och undervisning, diakonin och missionen?

Alla dessa frågor och många fler ska man titta närmare på, allt för att se var det kan behövas stöd och hjälp, eller var en församlings goda idéer kan spridas till en annan.
Där är därför som stiftet har personer anställda som är experter inom en lång rad områden, ungefär samma som allt det jag räknade upp som frågor här. Biskopen kommer inte ensam utan han eller hon kommer med en notarie som skriver protokoll och andra som kan behövas, men också med hela stiftskansliets kompetens och resurser.

Det finns Svenska kyrkans församlingar över hela vårt land, små och stora och de är väldigt olika, men de är ändå en del av samma kyrka genom att de följer samma ramar och håller sig till samma grund.

Det är ingen åsiktsgemenskap eller en gemenskap där alla måste vara lika. Men det är en gemenskap som ska präglas av närvaro, öppenhet och hopp.

Tre ord som visar på en hållning till medmänniskor och till samhället där Svenska kyrkan finns.
Och en hållning som kan ses hos Jesus Kristus själv.
Kyrkans centrum och ledstjärna.


lördag 14 april 2018

Tårtgeneralen på Folkan i Arboga

Det är en speciell stämning att se på en bio-film i ett sällskap där många kommer ihåg händelsen som skildras och känner igen personer och miljöer.

Vi slog oss ner i Folkans plyschröda fåtöljer en lördagseftermiddag i april och lät oss försjunka in i 1980-talets Köping, eller kanske en lång rad av mellanstora samhällens situation i den ekonomiska krisens 80-tal.

Kalle P är en missbrukare som misslyckats med det mesta i livet, äktenskapen, affärsprojekten och yrkeslivet, han lever på parkbänkar i centrala Köping och i sunkiga hyreslägenheter.
Men till slut får han sin idé som ska sätta Köping på kartan och motsäga det fräcka påhopp som Jan Guillou gjort i Rekordmagazinet där Köping kallas Sveriges tråkigaste stad.
Världens längsta smörgåstårta ska tillverkas och en fest hållas i centrala Köping.

Det är en klassisk berättelse där en person som ingen räknade med, till och med en föraktad och hånad man som det skämtas om i lokalrevyn, som ändå lyckas.
När han ändå mot alla odds kommer till skott med sitt projekt och blir en hjälte sprids känslan av att det omöjliga ibland kan vara möjligt. Att det till och med kan vara ok att följa sina preferenser och till och med vara en frankofil i en svensk industriort, som Filip Hammars far.
De svenska mindre orterna präglas annars av starka mekanismer av likriktande och utstötande av dem som avviker från snäva normer, även om det är ganska lite.

Många vittnar om att enda sättet att överleva som avvikande var att lämna orten och söka sig mot större städer. Homosexuella och lesbiska, lika väl som egensinnade eller dem som hamnat i snäva roller har hittat frihet i storstaden och långt borta från inskränktheten i småorten.   

Den korta stunden av frihet, fest och lycka lyfter hela filmen ut ur den tristess som låg över Köping med sina rykande skorstenar och genomfart med sliten asfalt.
Och där lyckas filmmakarna att göra en film som sprider hopp. Mitt i nostalgin ger den till slut en känsla av möjlighet och utmaning, att våga ta chansen, trots allt.

Men det känns ändå sorgligt att höra att Kalle Ps största stund i livet blev en dag med en smörgåstårta. Att det var det meningsgivande ögonblicket i hans liv.

Det finns ju så mycket att göra som kan låta våra liv bli mer meningsfulla, att ge stöd och hjälp åt sina medmänniskor nära och långt borta. Att älska sin nästa som sig själv.
 

Åsa Linderborg om Tårtgeneralen i Aftonbladet
Expressens recension av Tårtgeneralen
Berglagsbladet/Arbogatidning "15 underbara bilder från inspelningen" av Tårtgeneralen

fredag 13 april 2018

Svenska Akademien och den gode herden

Det är nästan oundvikligt att idag skriva några rader om ledarskap.

Situationen i Svenska akademin verkar rent kaotisk om man ska tro på media och dess bevakning, DN har en sammanfattning av vad som hänt via länken här.
Media av alla slag tar upp det som hänt, och sociala medier är fulla av vrede och avsmak mot den hantering där Sara Danius med flera har offrats för att försöka få lugn. Vi vet inte nu vart detta kommer att leda, men jag anar att Svenska Akademien har tappat så mycket förtroende att det blir mycket svårt att återvinna det.

Samtidigt handlar kommande söndag om "den gode herden".
Den bibliska bilden av herden som den gode ledaren handlar om någon som är full av omsorg och omtanke om dem hen ska leda, det finns undertoner av kärlek och samhörighet mellan herden och fåren. Tänk på alla de fina bilderna av herdens ömsinthet som var så vanliga i en gången tid. Särskilt dem som illustrerade hur herden lämnar flocken för att leta upp det bortsprungna fåret, och när fåret blir hittat ställer till med fest. Den som var förlorad är återfunnen!

Ömsinthet och omsorg, kan det vara något som vi kan förvänta av en god ledare? Även i vår tid?
Jag tror det.
Men allt för ofta är ledning mer av maktutövning än av omsorg, och det är ju faktiskt en form av våldsutövande över de som ska ledas.
Och det värsta av allt är när ledaren offrar dem hen skulle leda. Sina medarbetare eller sina underlydande. Offrar dem och låter dem drabbas av mediedrevet eller näthatet för att själv slippa undan.
När Jesus beskrivs som den gode herden är det tvärtom, han offrar sig själv för fåren. Den onda ledaren vill skaffa sig själv fördelar till vilket pris som helst, han kommer för att stjäla, slakta och döda. (ur Johannesevangeliet 10)

Mycket tillspetsat kan ledarskap bedömas utifrån om ledaren vill döda eller dö. Offra andra eller offra sig själv. Utnyttja andra eller värna om medarbetare och få dem att må så bra att de gör ett så gott arbete som möjligt, hittar de goda vägarna framåt.

Inte så att våra ledare av idag rent bokstavligt ska jobba ihjäl sig, nej men attityden och hållningen bör vara den att ledaren är till för medarbetarnas och för uppgiften de ska göras skull, och aldrig någonsin ska offra sina medarbetare för att klara sig själv.

En god ledare i arbetslivet bör se till att hen själv mår bra för att kunna leda bättre, men det är ju en helt annan sak än att offra en medmänniska.

Jesus var unik, han visade oss hur Guds kärlek ser ut.
Och den offrar hellre sig själv än någon annan.  

En romantisk bild av Jesus som den gode herden.

onsdag 11 april 2018

Om att jobba med FIN-justeringar i Svenska kyrkan

Just nu pågår arbete med Församlingsinstruktioner i alla Sveriges församlingar och pastorat. En lite vitsig förkortning hjälper till att förstå vad det handlar om. Nämligen en FIN-justering av verksamheten och arbetet i församlingarna. Förkortningen av FörsamlingsINstruktion är FIN.

Det hela är reglerat i Kyrkoordningen - de bestämmelser som Svenska kyrkans eget kyrkomöte beslutar om och som gäller för hela Svenska kyrkan i vårt land. Här kan du hitta en länk till den.

Det hänger samman med att vi hade kyrkoval i höstas, varje ny mandatperiod ska FIN ses över och revideras och i vissa fall ska det skrivas en ny.

Svenska kyrkan har församlingarna ganska stor frihet att utforma hur de vill arbeta lokalt, men inom vissa bestämda gränser.

I kyrkoordningen står det
"Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.
Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas."
(Kyrkoordningen Avd 2 Inledningen)

Det här är själva syftet med att kyrkan finns, det som kyrkan är till för att göra. Som synes är det ganska vida ord som är öppna för tolkning på olika sätt, men också det bara till en viss gräns.

Nu har en ny kyrkohandbok antagits, och där bestäms hur gudstjänst ska firas i Svenska kyrkan, här finns en länk till den. Det är alltså bestämt genom demokratiska processer, remisser och samtal på alla nivåer, inklusive teologisk granskning och testande i provförsamlingar under flera år. Och nu är den klar och ska användas. Men även en kyrkohandbok är bara ramar och strukturer som kan fyllas på olika sätt med liv och gemenskap.

I församlingarna pågår samtal och möten, det skrivs formuleringar och revideras tankar.
Grunden för arbetet är en omvärldsanalys som varje församling ska göra. Först att skapa en bild av läget i den lokala församling där de verkar och sedan dra slutsatser, vad betyder detta för vårt uppdrag att stödja och hjälpa människor just här? Hur ska vi göra i vår stad eller by för att ge människor möjlighet att tro och leva i gemenskap.


Arbetet med Församlingsinstruktionen är en möjlighet att regelbundet genomlysa hela verksamheten och verkligen ta ställning till hur vi jobbar med de olika delarna som ska finnas med, de stora områdena gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Det handlar om arbete bland barn och unga, om körerna och gemenskapsträffarna, soppluncherna och samtalen om livet och tron, om möten med äldre och födelsedagsfester, om hjälpverksamheten och stödsamtalen, enskilda samtal, om dop och vigslar och begravningar. Om festliga högmässor och enkla andakter på äldreboenden, och så mycket mera...

Samtidigt erbjuder stiftet en lång rad av utbildningar och kursdagar i alla de olika ämnen som kyrkoråd och andra förtroendevalda behöver veta mer om, det handlar om omvärldsanalys, ekonomi och fastigheter, kyrkogårdar och arbetsgivarfrågor, sammanträdesteknik men också om kyrkans innersida. Om vad de stora orden som diakoni och mission, Guds rike och skapelsens återupprättande kan betyda, till exempel.

Samhället förändras snabbt och kyrkan behöver ständigt justera sitt sätt att arbeta med att möta människor och verka för det goda, kyrkan ska erbjuda närvaro, öppenhet och hopp.

För att göra det så bra som möjligt krävs ständig fin-justering.

 
Finjustering pågår

tisdag 10 april 2018

Om en migrationspolitik som förlorat sig själv och sin själ

Var med på en utbildningsdag med Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar (hemsida här) i Västerås idag. Det är en imponerande organisation som med stor sakkunnighet stöder de nyanlända och alla som arbetar med dem på olika sätt.

Ämnena som togs upp var dels vad som händer med asylsökande när de får avslag och ska utvisas, dels vad som gäller för dem som fått uppehållstillstånd och ska börja leva här i Sverige. Det som kallas etableringsfasen.

Mitt i dessa så olika situationer möts de nyanlända av kyrkan på olika sätt.
De flesta som var på plats på kursdagen var diakoner och volontärer som i kyrkans regi arbetar med de mest utsatta i vårt samhälle. Här ställs inte olika utsatta grupper mot varandra utan vi är överens om att vi kan göra både-och.

En fråga som jag länge grubblat över i fick jag möjlighet att ställa till vår kunnige föredragshållare.

Med den restriktiva lag som nu gäller delas endast tidsbegränsade uppehållstillstånd ut till dem som bedöms ha skyddsbehov. Alltså till dem som migrationsverket bedömer har skäl att få stanna genom att de är hotade till livet. Om situationen inte förändras kan troligen uppehållstillståndet förlängas.
Men uppehållstillståndet kan förvandlas till ett permanent uppehållstillstånd om den sökande kan skaffa sig ett jobb och försörja sig själv. Och det är noga angivet hur mycket en person måste tjäna för att det ska kunna ske.

Det som förbryllar mig är att uppehållstillståndet som ju ges till den som behöver skydd plötsligt blir beroende av om personen kan tjäna tillräckligt mycket pengar. Ganska märkligt, eller hur?

Det svar jag fick var att myndigheterna vill sätta press på de nyanlända att försörja sig själva (mina ord, inte juristens) att de alltså ska skaffa sig jobb och tjäna pengar, mer än ett visst angivet belopp.

Det är de allra flesta nyanländas största önskan att få arbete och försörja sig och få ett gott liv i trygghet här i vårt land. Men hur kan ett arbete med en viss lönenivå göras till ett villkor för uppehållstillståndet? Gällde inte längre skyddsbehovet?

Anmärkningsvärt nog gäller det också för familjeåterförening! Den är också beroende av att familjen kan försörjas. Också här finns angivet hur mycket en person ska tjäna för att det vara möjligt att förenas med sin egen familj.
Ingen tanke finns på skyddsbehov eller möjligheten att integreras i ett nytt samhälle, inte heller anses de nyanlända kunna bedöma själva på vilken ekonomisk nivå de vill leva.

Som jag ser det är detta en av de verkligt märkliga sakerna i migrationspolitiken och jag skulle gärna höra hur det kan vara möjligt att vi har sådana regler. Är detta inte en skandal?

Vår föredragshållare går igenom inkomstkraven för familjeåterförening

måndag 9 april 2018

Milda Mirakler- om under i tro och bibel och uppståndelsen

Det pågår en debatt om under och mirakler i dagspressen och idag skriver Maria Schottenius något hon kallar slutreplik i ämnet. Se länk längre ned.

Det är bara det att samtalet i och utanför kyrkan om hur vi ska tolka händelser som verkar bryta mot naturlagarna knappast är slutbehandlat på länge än. Det pågår och kommer att pågå. Det handlar alltså om sådant som det talas om i kyrka, religioner och i heliga skrifter där händelser beskrivs som kan tolkas som under eller mirakler.

Antje Jackelén skrev en artikel där hon bl.a. visar att det här knappast är någon ny fråga heller, det har funnits olika sätt att tolka dessa berättelser och ord under hela kyrkans historia. Inte minst de sk kyrkofäderna visade en stor bredd i synsätt och tolkningar. Hon lyfter fram en mer nyanserad hållning där flera tolkningar kan stå bredvid varandra och komplettera varandra på olika sätt.

Vad handlar det om den här gången? På måndagen i Stilla veckan skrev Maria Schottenius en artikel i Dagens Nyheter där hon bl.a. funderar över att allt fler präster låter underberättelser vara något som handlar om inre skeenden i människor. Hon hade lyssnat på prästen Camilla Lif på radio. Jag ser att hennes artikel nu är låst så jag kan inte citera från den idag. Flera andra har också skrivit inlägg, t.ex. John Sjögren i Svd, se länk. 

Idag skriver hon så här: "Min fråga i en krönika (DN 26/3) gäller den Svenska kyrkans syn på övernaturliga företeelser, uppståndelse från de döda och en rad andra så kallade mirakel. Och på vilket sätt religionsbegreppet går att hävda, även om man exempelvis inte tror på att Jesus varit död och sedan blivit levande i fysisk mening."

Det är vanligt bland vissa präster i Svenska kyrkan att låta under få rationella förklaringar, men oftast utan att tydligt ta avstånd från andra synsätt. Det är möjligt att tolka en händelse och en berättelse på flera olika sätt och de behöver inte utesluta varandra.
Ett exempel på en sådan tolkning är att Jesus lyckas förändra en folkmassa till större generositet så att de delade med sig och det räckte till alla och blev över, den händelsen blev till ett brödunder i evangelierna. Men är det hela förklaringen? Kanske inte!
En rationell förklaring förminskar inte storheten i berättelserna som ofta har flera djup och poänger.

Många av oss vill också gärna lyfta fram stora händelser i livet som vi kan uppfatta som under, eller underbara, till exempel ett barns födelse, att det finns kärlek och vänskap mellan människor, att godhet finns och att människor vågar sitt liv för att hjälpa andra. Att en person lyckas bryta med sitt beroende och bli frisk, att vi kan leva goda liv trots funktionsvariationer. Vårens ankomst och naturens skönhet, är det inte att slags under och mirakel?

Frågan om uppståndelsen är ett specialfall när vi talar om under. Det är nämligen så att om alla andra berättelser går att tolka som inre händelser, eller kan få rationella förklaringar och ändå vara värdefulla så fungerar det inte när det gäller uppståndelsen.

Jesus uppstod i sina lärjungars hjärtan är ett känt citat från liberalteologins ljuva tid. Om det är allt, att hopp väcks i hjärtan, grundat eller ogrundat så är det en stor sak förstås, det kan ge människor mening i livet och mod att leva gott och sant.
Men om ingenting har hänt så handlar det om illusion och osanning.

Hela nya testamentet är skrivet i tron på en uppstånden Jesus, på den byggs kyrkan och utan den tron finns det inget hopp för mänskligheten, då är döden slutet på allt. Då är allt tomhet.

Paulus skriver starkast och tydligast om detta, (i de texter som också Schottenius hänvisar till i sin artikel idag). Läs här i 1 Korintierbrevet kap 15. Att uppståndelsetron är en grund och bas, om den inte finns faller allt annat.

Och Paulus hävdar starkt: Men nu har Kristus uppstått från de döda.

Jag menar att det finns goda skäl som talar för att det hände, att det var en verklig händelse, och att den innebär att vi alla har ett verkligt hopp och en möjlighet till nytt liv.


Schottenius artikel idag får rubriken: Tro vad ni vill säger Svenska kyrkan. Det är lite roligt att hon använder just dessa ord för vår kyrka som har som en grundpelare det allmänna prästadömet. Svenska kyrkan är en kyrka som ser alla kristna som myndiga och med egen rätt att tolka bibeln. Det är för övrigt också grunden för att kyrkan ska vara demokratisk.

Vi har rätt, var och en att tolka Guds ord och förstå på det sätt som vi kan vad Gud har gjort för oss och vad Gud vill med oss. Gud som är kärlek och som vill leva med oss i tro, hopp och kärlek.


Länkar:

Antje Jackeléns artikel i Dagens Nyheter

John Sjögren skriver i Svenska Dagbladet

Och Maria Schottenius i en "slutreplik" i DN 9 april.

 
 

lördag 7 april 2018

One Flew Over The Cuckoo´s Nest / Gökboet

Under stilla veckan ägnade jag en del tid till att läsa om den spännande boken Gökboet av Ken Kesey, men jag läste den på engelska den här gången.
Orginaltiteln är One flew over a cuckoos nest.

Boken är en skildring av hur en levande människa stiger in i ett dödens rum, I mentalsjukhusets stilla rum där förtrycket är hårt och tystnaden tung bland de tystade kommer plötsligt en bullrande gestalt in och rör om situationen rejält. Randle Patrick McMurphy eller R P McMurphy är mannen som stiger in på mentalsjukhusets avdelning.

Boken är skriven ur den store indianens perspektiv, Cheif Bromden är halvt indian och till hälften vit och därför någon som är utstött och föraktad. Men värre än så, han är fångad i en rädsla som bl.a. får honom att spela döv och stum. Han ser och hör allt som pågår där han står med sin kvast och sopar korridorerna och rummen på avdelningen.

En fantastisk scen i boken är när McMurphy kommer in och går runt och ser var och en av männen på avdelningen, han hälsar och ger en kommentar till alla, dem som ingen tittat på under en lång tid får möta en människa som ser honom, även Bromden.

Men McMurphy är inget helgon direkt, han sätter igång med kortspel på avdelningen där han spelar av patienter sina cigaretter och pengar, han röker och dricker alkohol och utnyttjar en prostituerad.

Det har talats om att Gökboet är en slags parallell till evangelierna och en tolkning av Jesus-gestalten och det kan ligga en hel del i det, här finns båtresan som kan liknas vid det stora fiskafänget i bibeln, här finns människor som blir upprättade och hittar mer mening, som blir mer levande och befrias på olika sätt. Inte minst Bromden själv.

McMurphy strider mot ondskan i form av sjuksköterskan Ratched och hela det system av psykvård som till och med kan tillåta lobotomi och elchocker mot dem som inte passar in eller bryter mot reglerna. "The rules" (se omslagsbilden nedan).

Anpassning, icke-frågasättande och förödmjukande gruppterapier är metoden att forma patienterna så att de eventuellt kan gå ut i verkliga livet till slut. Men sanningen är att sjuksköterskan har så stark makt över patienterna att hon kan bestämma över deras liv och död, och hålla dem kvar så länge hon vill.

Boken kan ses som en parallell till Jesu lidandes historia om man vill, hur McMurphy går in i de fångnas och lidandes situation och delar deras situation ända in i lobotomeringen, och döden. Och en slags uppståndelse i Cheif Bromdens frihet i slutscenen.

Eller som en stark uppgörelse med det omänskliga system som har funnits i mentalvården, och kanske i samhället som sådant av nedbrytande och förminskande av människor. En kritik av förtrycket och dess mekanismer.

Boken väcker vrede men också en del leenden.  

En sak som stör är att vårdarna med en (kanske tidstypisk) rasifierad jargong kallas The black boys och till och med Niggers i boken. Kvinnosynen är också störande i boken.

Trots det är det fortfarande en läsvärd bok som väcker många tankar.


Några länkar:

En recension av bloggaren Booksessed

Om filmen Gökboet på Wikipedia

Om boken One Flew Over... på Wikipedia

Om författaren Ken Kesey på engelskspråkiga Wikipedia



fredag 6 april 2018

Hur kunde någon tro på uppståndelsen?

Efter de omvälvande händelserna den första påsken började försöken att förstå vad det var som hade hänt. Då började tänkandet och tolkandet av vad det som hänt har för betydelse för de kristna och för hela mänskligheten, försök som fortfarande pågår.

Det var tre saker som gjorde att Jesus första lärjungar kom att tro på uppståndelsen, dvs att Jesus från Nasaret som hade avrättats, hängts på korset tills han dog, att han nu hade blivit levande igen.

Den tomma graven var det första - de hade själva sett hur Jesus döda kropp togs ner från korset och lades in i en grav. Och nu på påskdagens morgon var graven tom. Om kroppen hade stulits eller gömts undan skulle det ha varit möjligt att ta fram den och motbevisa uppståndelsen. Det hände inte. Men enbart en tom grav är knappast övertygande.

Det som betydde mera var olika personers upplevelser av att de mötte Jesus själv livslevande på olika platser och vid olika tillfällen efter korsdöden.
Maria mötte honom utanför graven och trodde först att det var trädgårdsmästaren, två lärjungar mötte honom på en dammig landsväg som ledde till Emmaus. Flera lärjungar mötte honom på stranden till Gennesarets sjö efter en lång resultatlös fiskenatt. Paulus skriver i 1 Kor 15 om att upp till 500 personer såg honom vid ett och samma tillfälle.

Den tomma graven och mötena med den uppståndne övertygade de första kristna. Och när de kom ihåg det som Jesus hade sagt upptäckte de att flera av de ord som hade varit obegripliga när han sade dem nu blev begripliga och stämde med vad som hänt. Jesus hade förutsagt det som skulle hända och gett tolkningsord. Och det var den tredje anledningen till att Jesu uppståndelse från de döda blev trodd av dem. Uppståndelsen stämde med vad Jesus hade sagt och gjort.

I ljuset av den första påsken började olika personer sammanställa berättelserna om Jesus - de som skulle bli evangelierna i bibeln, samtidigt bildades de gemenskaper som senare skulle bli kyrkorna.
Mycket tidigt började de samlas, långt innan de ens kallades kristna, de samlades tidigt på söndagarnas morgon för att dela sin tro med varandra, berätta och bryta brödet, be och lovsjunga.

Livet hade förändras, nu fanns ett hopp och en tro att livet är starkare än döden.

Tillvaron som hade varit en återvändsgränd med döden som enda utgång hade fått en ny öppning. Det var som om en låst dörr hade öppnats.

onsdag 4 april 2018

Martin Luther King, 50 år efter hans död


Martin Luther King Jr dog den 4 april 1968, idag för exakt 50 år sedan blev han mördad i Memphis Tennessee USA. Det var en mörk dag för USA och snart skulle det bli kravaller och upplopp i en rad olika städer.
King hade medvetet satsat på icke-våld i sitt projekt att försöka förändra det dåtida rasistiska USA och han hade kommit en bit på väg. Han hade mobiliserat många, svarta och vita som kunde se det omoraliska och omänskliga i systemet av åtskillnad och olikabehandling som var en självklarhet i USA sedan länge.
Efter andra världskriget där svarta och vita soldater hade kämpat tillsammans mot nazismens Tyskland och där det hade blivit tydligt vad rasism kunde leda till i sin värsta förlängning började det hända saker i USA och hela världen. Men det tog tid.
Motståndet var hårt.

King organiserade protestmarscher och sit-ins, busbojkotter och demonstrationer. Vid ett flertal tillfällen hamnade King i fängelse och han blev utsatt för våld och misshandel. Men han stod fast vid icke-våldsprincipen. Han visste att alternativet var ett blodbad.

King var kristen, en baptistpastor med stark övertygelse och han drevs av sin tro att våga stå upp för rättvisa och likavärde oavsett hudfärg.

Något som inte är så känt är hur King fick sitt vackra förnamn, Martin Luther alltså.
Kings fader var på en resa till Israel och till Europa, vid ett tillfälle kom han till Wittenberg och fick höra berättelserna om Martin Luther, han blev så imponerad att han bestämde sig för att ta namnet Martin Luther själv, och även ge det till sin son. Därför står det ett junior efter Kings namn.

Fadern Martin Luther Senior hade sett frihetskämpen i Martin Luther och modet att våga stå upp för sin övertygelse vad som än hände.
Det är något nästan profetiskt i händelsen.

Idag är King fortfarande en inspiration och en förebild för den som vill stå upp mot rasism och våld.

Länkar:

En artikel här från Huffingtonpost handlar om hans namn.

På siten Biography dot com finns den här biografin om Martin Luther King

På Svt kan man se ett kort klipp från Martin Luther Kings mest kända tal och om hans död.


måndag 2 april 2018

Annandag påsk Vandringen till Emmaus

En av de mest gripande berättelserna om den första påsken är när två vänner möter en okänd man på vandringen från Jerusalem till Emmaus. Det är samma dag som några kvinnor hade funnit graven tom.

De två går tillsammans, sorgsna och uppgivna och talar med varann om allt det som hänt. Nu var allt slut, den man som de trodde på var borta och de fattade ingenting. De hade satsat allt, följt honom och gått med honom genom allt som hände, jublande folkmassor, märkliga händelser och när fler och fler vände ryggen till honom. Och det fruktansvärda slutet. Förräderi och svek, rädsla och hur han bliv gripen, Soldater med full utrustning mot en enkel man i sandaler. Förhör och tortyr, förnedrande uppvisning inför folkmassan och domen, sedan hur han fick släpa och bära sitt eget kors ut till avrättningsplatsen. Den stund som de inte orkade att minnas, spikar genom hans kropp, hur han långsamt dött på korset, där alla kunde se och håna, tills det äntligen tog slut.

Vad hade hänt? Hur kunde det bli så att den mest goda människa, den mest kärleksfulla de någonsin hade mött behandlades så? De grubblade tillsammans där de gick på vägen, men kom inte på några svar. De grät och kände hur hela livet var över, framåt fanns ingenting längre. Och de rykten som kvinnorna talade om, att graven var tom, gjorde det inte enklare. Det blev ännu mer ofattbart och förvirrade. De gick vidare i tystnad.

Då kommer plötsligt en man som gör sällskap med dem. Han lyssnar noga på dem, går tillsammans med dem och berättar varför det gick som det gick. Hur det kunde komma sig att han fick lida och dö.
Allt vad som stod i de gamla skrifterna som nu hade blivit verkligt. "Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?"

De känner inte igen honom men deras hjärtan brinner. Så kommer kvällen och när han verkar vilja lämna dem säger de: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut.”
Han stannar och de äter tillsammans, och när han bryter brödet, den välbekanta handlingen ser de! Det är Jesus, han som var död är levande.
Allt var förändrat. Plötsligt öppnade sig en ny framtid med hopp och viktiga saker som måste göras, först berätta vad som hänt, fundera och försöka förstå, och göra som han, tillsammans arbeta på att livet här på jorden blir mer mänskligt och gott för så många som möjligt.

(Här hittar du berättelsen hos Lukas)





söndag 1 april 2018

Stilla veckan är slut: Påskdagen är här

Natten börjar närma sig gryningen. Några kvinnor går från ett hemligt gömställe inne i staden ut mot en älskad människas grav. Nattens mörker förstärker deras känsla av ödslig tomhet och saknad.
Just när de kommer fram till graven går solen upp.
Och där vid Jesu grav drabbas de av det mest oväntade budskapet av alla. 
”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”
Inte var de här kvinnorna särskilt lätta att övertyga om en sådan sak. De hade ju själva varit med vid korset och sett honom dö, de hade sett hans döda kropp läggas in i klippgraven.
Nu fick de fick höra de unga männens ord och se den tomma platsen där hans kropp hade legat, men vad skulle de tro?
Inte heller lärjungarna till Jesus var särskilt benägna att tro på Jesu uppståndelse till en början.
Inte förrän de på allvar fick möta den uppståndne Kristus som Maria från Magdala gjorde utanför graven eller två av lärjungarna på vägen till Emmaus. Först då blev det möjlig för dem att tro att Jesus hade blivit levande igen, eller som man uttryckte det: Kristus är uppstånden.
Men då, den första påskdagen måste förvirringen ha varit total. Ingen av lärjungarna vågade tro att det var sant. Rykten av olika slag spreds i Jerusalem, rykten om Jesus.

Graven var tom, det var ett faktum som ingen förnekade. Det förklarades på många olika sätt. Men kroppen var verkligen borta. Annars skulle den ju lätt ha kunnat visas upp av dem som ville motbevisa uppståndelsen.

Efter hand började sanningen gå upp för lärjungarna så att de kunde börja fundera över vad allt detta kunde betyda. Och som en allt mer växande aning började de förstå att Jesus från Nasaret, verkligen var den han hade sagt, Gud själv som hade besökt sitt folk och blivit människa. Obegripligt men de kunde inte hitta någon annan förklaring.
De började förstå att en gräns nu hade överkorsats och en skiljemur brutits ner en gång för alla. Att själva döden och allt vad den för med sig inte längre har någon slutlig och verklig makt över oss.
Att rädsla, tomhet, saknad, att lidande och kärlekslöshet, att all splittring inom oss själva och mot medmänniskan inte är det som är starkast eller som kommer att vinna till slut.
Allt mänskligt hopp får sin uppfyllelse när det visar sig att han som levde ett helt kärleksfullt liv gick segrande ur striden mot hatet och bristen. När det visar sig att det är godhet, kärlek och liv som är starkast. När han som är barnens och de utstöttas vän uppstår ur dödens grepp.

Och då väcks en annan insikt, att de som inser vem han är och vad han betydde vill fortsätta det liv som han levde på jorden och sprida hoppet, tron och kärleken bland alla människor.
De inser att det finns inget annat sätt att leva sitt liv som är så meningsfullt som det, att följa den väg som Jesus har visat.

Här finns berättelsen om kvinnorna vid graven i Lukasevangeliet