Dagens bok: Martin Luther - Renegade and Prophet av Lyndal Roper

Dagens bok Lyndal Roper: Martin Luther, Renegade and Prophet, Vintage books, 2017

Vill du läsa en bok om Martin Luther detta år och få en fullödig och djupgående skildring som inte blundar för de mörka sidorna och grova orden, men lyfter fram det befriande budskapet och Luthers geni så finns den här.

Luther var en mångdimensionell person och många biografier vågar inte riktigt hänga med i svängarna, men här är det annorlunda.
Det är nästan så att man håller för näsan eller skummar förbi vissa delar där det talas öppet om fekalier, avföringsproblem och grova påhopp.
Men sådant finns i Luthers brev tillsammans med så mycket annat. Vår tids sätt rynka på näsan åt vissa saker och våra städade uttryckssätt är något helt okänt för en medeltidsman som Luther.

Detta är en av de mest detaljerade skildringarna jag har läst om Martin Luther och hans liv och tid. Det blir ibland nästan som en uppslagsbok där man kan återvända till olika delar av hans liv eller hans skrifter och slå upp de detaljer man behöver för att fördjupa sig i skeendena vid reformationens början.

Det är en bok som samtidigt lockar och förskräcker läsaren. Men den har sin absoluta styrka i det som titeln säger, skildringen av en man som var både avfälling och profet.
Luther var före sin tid med så mycket. uppvärderande av vardagslivet och kroppslighetens bejakande, alla kristnas myndighet och kvinnors frihet. Men han var också konservativ och lojal mot furstarna, han var burdus och våldsam i sina angrepp mot de revolterande bönderna, mot dem som inte hade samma tro som han själv, och han var en grov antisemit.

När jag lägger ner boken har jag fått en ny bild av Luther, lite mer sann känns det som, mer av en riktig människa än hjälteskildringarna och svartmålningarna som ofta dyker upp.
Det är en bok jag återkommer till.

Detta är en biografi ur ett psykoanalytiskt perspektiv, och inte en teologisk analys, ändå ger det en hel del även för den som vill lära mera om Luthers teologi och de tankar som skulle förändra historien.

(fotnot: Renegade är ett ord som betyder avfälling eller svikare, överlöpare - kanske förrädare...

Läs mera här om boken Martin Luther Renegade and Prophet av Lyndal Roper från Penguin books.

Och här finns en recension från the Guardian om samma bok.

New York Times skriver om boken här.

Och här finns boken att köpa på Adlibris (kan hittas på andra ställen också)

Några tankar om enhet i en splittrad tid

Många säger att vi lever i en tid av allt mer ökande polarisering och splittring melllan människor och grupper i vårt land. Inte bara här förstås, det finns på många platser, inte minst tydligt i Trumps USA.

Det finns här också och via media får vi känslan av att motsättningarna ökar, det kan handla om högerextrema grupper, nazister som demonstrerar på gatorna som i Göteborg nyligen.
De väcker avsky bland många av oss, men det är viktigt att vi håller avskyn på plats till att gälla ideologin och tankarna som finns i nazism och rasism och inte människorna som bär dem.
Att skilja på sak och person är nödvändigt för att kunna hitta vägar framåt som inte leder till mer hat och våld.

Det berättas i 1 Korintierbrevet i bibeln att församlingen i Korint hade fått problem med splittring och att personer bildade olika läger inom församlingen. 

En bibelforskare menar att det handlade om olika predikanter som knöt en del av församlingen till sig, de kände att de hörde till Paulus-gruppen eller Apollos-gruppen i församlingen och inte i den gemensamma stora församlingen.
 
I staden Korint verkar det inte ha varit olika inställningar till hur kyrkan ska styras som man stred om utan om olika syn på att tillsammans, etiska frågor alltså.
Det handlade bl.a. mycket om samlevnaden mellan män och kvinnor och relationerna mellan rika och fattiga. 
En stor del av brevet handlar just om frågor om hur de kristna skulle hitta sätt att leva bättre tillsamman, och grundreglerna från Paulus var ”sök inte ert eget bästa utan andras” och "ni är fria men se till att friheten inte skadar andra". (min sammanfattning) 

Det skulle ta lång tid innan kärleksbudskapet som Jesus kom med kunde bli en självklar del av de kristnas sätt att leva. Gradvis blev det bättre men budskapet var så radikalt att vi ännu inte har klarat av att leva upp till det mer än i vissa delar. Tänk på "älska dina fiender" eller "allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem".

Paulus vill att de kristna ska ”stå eniga i tankar och åsikter” som det står skrivet, och därför hålla sams och vara en del av gemenskapen istället för att det ska vara konflikter och motsättningar. Men hur ska det gå till?

Det finns två saker som förenar en gemenskap, en av dem på ett negativt sätt och den andra positivt. Den negativa är förstås att ha en gemensam fiende, att skapa ett vi och ett dom. "Vi är inte som de andra." Skönmålande och demonisering.
Men det sättet passar inte för en kristen gemenskap även om det varit vanligt. Det är inte en framkomlig väg i och med att det förstärker splittringen och polariseringen. 

Det som förenar oss kristna är istället att vi har samma centrum och samma mål.
Det är en gemenskap av tro. Tro betyder tillit och förtröstan i kyrkan.
Att vi litar på en och samma Gud, alltså.

Jesus Kristus har visat oss vem Gud är, han har gått lidandets och dödens väg för vår skull. När vi ser på honom istället för på oss själva eller på andra och hur de sköter sig, då kan vi hitta en gemenskap och enhet trots allt. "Fäst din blick på Jesus" som de gamla själavårdarna brukade säga. Det goda gemensamma idealet förenar oss.

Kyrkan är ingen gemenskap som bygger på likhet, det är ingen åsiktsgemenskap eller klubb för dem som har samma intressen.

Om vi ser på vilka lärjungar Jesus kallade kommer vi att upptäcka att det är en stor spridning av mycket olika personer som finns med där, en upprorsman och en samarbetsman – tullindrivaren, unga och gamla, fiskare och arbetare, och i den vidare kretsen även kvinnor.

 
När Paulus ska beskriva kyrkans gemenskap använder han bilder, till exempel den av kroppen och kroppsdelarna. Och det är ingen slump. Alla delar i en människokropp är olika och har olika funktion, alla behövs för helheten. En perfekt bild för den goda gemenskapen, där är vi alla olika och alla behövs. Det är när delarna samverkar som hela kroppen fungerar som den ska. Bilden talar om att mångfald och olikhet inte bara accepteras utan är en nödvändighet för att gemenskapen ska fungera och vara sund. 

Men det finns ett problem med den bilden, kroppen har ju sina delar och funktioner och det går inte att förändra så särskilt mycket. Det är en statisk bild.

Kyrkan däremot kan vi förändra, om inte den fungerar att så får vi se om vi kan hitta ett bättre sätt att arbeta. Om inte kyrkan lyckas göra de saker som den ska, då får vi reformera den, ungefär som Luther gjorde när han spikade upp sina teser för 500 år sedan.

Splittring och polarisering i vårt land kan inte enbart minskas genom att individer får mera kunskap och lär sig andra hållningar till sin medmänniska, det behövs också förändring.
Förändring på andra plan, mer om det en annan dag.

 

Den spännande berättelsen om Kata och de kristna vikingarna

Jag gjorde en liten pilgrimsresa till Västergötland i somras, det var en speciell person som jag ville veta mera om och kanske möta, hon som hette Kata.

Kanske var det så att kristendomen kom till Sverige tidigare än någon trott, eller det område som idag är Sverige rättare sagt. Kanske bildades kristna församlingar redan någonstans på 800-talet? Åtminstone i det som idag är Västergötland.

Gravarna som har hittats kan vara från tidigt 900-tal, och de är tydligt kristna. Det finns nämligen kors och det är ett helt nytt gravskick som börjar där. Tidigare brändes kropparna på bål men nu började seden att begrava hela kroppar. Upptäckten att skeletten var äldre än forskarna hade trott skedde genom att de testades med den sk kol-fjorton metoden.

"Enligt historieböckerna fick kristendomen sitt genombrott i Sverige först efter år 1000. Men fyndet pekar på att kristendomen fick ett fäste tidigare än så.

– Nu kan vi skriva tillbaka kristnandet i Sverige med hundra år, kanske hundrafemtio år, säger Dick Harrison, professor i historia.

– Vi vet att hit kom det någon eller några och lyckades kristna, medan Ansgar misslyckades i Birka."

(intervju med Dick Harrisson på Svts hemsida)

Vad det innebär för vår syn på vårt land och vår historia får vi se i framtida forskning, men faktum är att historieskrivningen behöver göras om.

En spännande och sorglig uppgift kom fram bland den intressanta informationen på Västergötlands museum. Det var så att många av gravarna som hittades var barngravar. Barnadödligheten var stor, kanske 3 av 4 barn dog innan de uppnådde vuxen ålder, det var före all sjukvårds tid.

Före skiftet i sättet att begrava människor fanns inga barngravar, döda barn brändes på bålen och fick inga egna gravar. Men något hade alltså hänt!
Barn räknades nu som människor och fick gravar.

Det var ett tecken på att en stor förändring var på gång, en förändring som skulle leda fram till en ny syn på barnens människovärde och fram till barns rättigheter i vår tid.
En ny syn på människovärdet började växa fram.

Kristendomen kom med nya värderingar och seder, barnen sågs som människor som skulle behandlas med värdighet. Och det var bara en av de genomgripande förändringarna som var på gång.

På Västergötlands museeum stod hon, kvinnan som jag ville möta, hon såg på mig med en lugn blick, märkligt lik mig själv...
Hon som kallades Kata.

Hur vet man hennes namn? Enkelt, man kan läsa innantill på en runristad gravsten, ristad någon gång före 1000-talets mitt "Kättil gjorde denna sten efter Kata sin hustru, Torgils syster". Och i mitten finns ett stort kors som kanske var rödfärgat.

Kata var en av de första kristna i Sverige, och troligen en av de mest mäktiga och rika under sin tid,  följ länken för att se dokumentären på Svtplay!

Här ser du den rekonstruerade figuren av Kata, på sidan från Västergtötlands museum finns mera information om varför de valde att gestalta henne så här.
Länk från Västergötlands museum om Kata

Tiggeriförbud och medmänniskans söndag

Hörde du att den här veckan diskuterades det igen om att förbjuda tiggeri.
Att tigga på gator och utanför affärer är ingen lösning för människor i fattigdom tyckte några.

 

Men å andra sidan är förbud mot tiggeri bara ett sätt att sopa ett problem under mattan, sade andra, gömma det så att vi slipper att se det. Är det inte själva fattigdomen istället som är problemet som tvingar människor att tigga som en sista utväg.

 

Argumenten går åt båda hållen och debatten kommer att fortsätta.

I kyrkan har vi nu Medmänniskans söndag och evangelietexten, den texten som de flesta kommer att tala om är den gyllene regeln. Så här lyder den:
Jesus säger enligt Matteus:
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt 7.12)

Då kan vi ju försöka att tänka oss in i den här situationen: du och jag har förlorat alla våra tillgångar, saldot på bankkontot ligger långt nedanför nollpunkten, kreditskulderna har nått max, du fick sälja bilen och villan (vilket är ett krav innan man kan få försörjningshjälp från socialen - efter vad jag har hört, stämmer det?) Vi är riktigt illa ute!

Tänk dig att vi verkligen behöver hjälp, skulle vi då vilja att någon hjälpte oss?
Och om det hade gått så illa att vi stod och bad om hjälp utanför mataffären, hur skulle vi vilja bli behandlade då?

Jag tänker mig att vi behöver motverka fattigdom och svält på alla sätt vi kan, många av oss jobbar mycket med det genom Svenska kyrkans internationella arbete och genom att stötta personer som vi vet behöver hjälp på olika sätt. Nära och långt borta. Ibland långsiktigt och ibland spontant.

För mig känns det långsiktiga och organiserade sättet att hjälpa bättre, det gör mer skillnad för dem som får stöd. Jag litar på Svenska kyrkans långsiktiga arbete, det har funnits länge och är genomtänkt och effektivt.
Därför gillar jag också Fairtrade som jag är engagerad för genom Världsbutiken Amos i Arboga. En rättvis handel ger människor jobb, de får möjligheten att försörja sig själva och sina familjer och det kan sprida goda effekter till andra i närheten.

Även om det är bättre att hjälpa organiserat och långsiktigt så kan vi ju inte lämna akut nödlidande helt utan hjälp, vi har tillsammans resurser att göra både och, vi behöver inte ställa olika människor som lider nöd mot varandra.

Om någon sitter vid mataffären och tigger tänker jag att han eller hon verkligen behöver ett bidrag, och jag ger ibland. Oftast har jag inga kontanter på mig.

Men samtidigt tänker jag att det vore bättre om hon eller han kunde få hjälp på något annat sätt, mer organiserat och långsiktigt. Kanske kan vi jobba för det på något sätt, tillsammans?

Och då är jag glad över att vi har Stadsmissioner på många platser som gör ett bra jobb, dem vill jag gärna stödja! Som tex Stadsmissionen i Västerås! 

Men ingenting skulle bli bättre av att förbjuda tiggeriet.
Det är inte något som hjälper någon, förutom dem som vill blunda för verkligheten.



När Martin Luther dog hittades en papperslapp vid hans dödsbädd med de här orden "Vi är alla tiggare, det är sant".

Det handlar om att vi alla lever av gåvor och inte på egen hand kan skaffa oss det viktigaste av allt, själva livet ges till oss, kärlek, omsorg från en medmänniska osv - allt ges till oss.

Elisabet Gerle har skrivit bra om att vara människa  utifrån det citatet. Länk här

Och Anna-Karin Hammar skriver om vad det kan betyda i relation till tiggarna på våra gator att se sig själv som en tiggare.

Kyrkoval på gång, men varför och hur?

Just nu pågår kyrkovalet i Svenska kyrkan, du som är över 16 år och medlem i kyrkan kan förhandsrösta nu och fram till valdagen 17 september 2017.
På valdagen är det sista chansen att välja vilka politiker eller förtroendavalda som ska sitta med i kyrkans olika belutande organ.

En mängd frågor dyker upp när kyrkovalet kommer på tal. Jag tänkte svara på några, kom gärna med flera om du vill.
Organisationen som kallas Svenska kyrkan består av cirka 6,1 miljoner medlemmar. Följ den länken så hittar du Svenska kyrkans statistik.

Svenska kyrkan ska styras demokratiskt enligt vad som är bestämt både i Lagen om Svenska kyrkan och i kyrkans egen Kyrkoordning.

Svenska kyrkan är och skall vara demokratiskt styrd, det är den självklara anledningen till att det är kyrkoval. Alternativet skulle vara en kyrka styrd av präster och biskopar eller av en enväldig monark eller något annat.

Att kyrkan är demokratisk är framförallt en självklarhet utifrån vår egen identitet som evangelisk-luthersk kyrka.
Från Luther kommer tanken på det allmänna prästadömet, som jag har skrivit mycket om här på min bloggsida. Det innebär att alla döpta kristna står på samma nivå, vi har alla möjlighet att be och läsa vår bibel och kan själva leva i relation med Gud själv, vi behöver ingen mellan oss och Gud, ingen påve eller präst. Ingen kardinal eller guru. Det är en frihet för oss alla i kyrkan och samtidigt ett ansvar. Av det följer självklart att kyrkan ska styras av alla kristna tillsammans.

Svenska kyrkan har valt en ordning som innebär att kyrkan styrs av de förtroendevalda och leds av de anställda kyrkoherdarna i samverkan. Eller som det står i lagen om Svenska kyrkan "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet."(§2)

Frågan är då hur de förtroendevalda ska väljas. Hur ska miljoner medlemmar få en möjlighet att rösta/ välja vem de vill ha? Man kan tänka sig olika metoder eller system och det vore bra att hitta ett nytt system som kunde vara smidigare och kosta mindre.
Men fortfarande används det svenska sättet att de röstande får besöka en vallokal och lägga sina röster genom valsedlar.

Det är Svenska kyrkan som betalar för allt detta genom kyrkoavgifterna, dvs medlemmarnas egna betalade avgifter. Avgiften för att vara med i kyrkan är i genomsnitt 1,02 % av inkomsten för en medlem, lite mer än en hundradel av vad du tjänar alltså.

Svenska kyrkan ska vara en demokratisk folkkyrka, jag vill komma tillbaka en annan gång med tankar om det där med folkkyrkan.

Hur utses då personer som vill bli förtroendevalda i kyrkan?
Jo genom att olika nomineringsgrupper sätter upp dem på valsedlarna. Nomineringsgrupperna kan ha olika beteckningar, det kan vara olika kyrkliga grupper eller politiska grupper, eller andra som vill ställa upp.
Alla som vill kan bilda en nomineringsgrupp, om de är tillräckligt många och är ute i tid.
Vissa menar att politiska partier inte ska få finnas med i kyrkan, men det är inte möjligt i dagens läge att hindra vissa att bilda nomineringsgrupper, det skulle bli en begränsning av demokratin som vi just nu inte vill ha.

Men man kan tänka sig att det finns gränser för vilka grupper som kan få vara med, vad händer om renodlat rasistiska eller nazistiska grupper skulle bilda nomineringsgrupper? Redan har vi Sverigedemokraterna där, vilket är ett problem för många. Här finns frågor att tänka vidare om. Vi hoppas att det finns sunt förnuft och gott omdöme hos väljarna så att grupper vars budskap strider mot den kristna tron inte får några röster i kyrkovalet. (eller så få röster som möjligt)

Det är viktigt att rösta för alla som vill påverka hur kyrkan styrs. Glöm inte att det också är möjligt att göra personval. Dvs att kryssa för de personer som du vill lyfta fram.

Här finns information från Svenska kyrkans hemsida om kyrkovalet

Några olika synpunkter och tankar om kyrkovalet hittar du här:

Mittmedias chefredaktör Daniel Nordström skriver om Därför är kyrkovalet viktigt på sin blogg.

En sajt som heter Det goda samhället ger den här introduktionen till kyrkovalet:
https://detgodasamhallet.com/2017/07/14/vad-ar-kyrkovalet-och-varfor-ska-du-rosta/

Helle Klein skrev inför förra kyrkovalet en ledare om vikten att rösta i kyrkovalet.
och här finns en debattartikel från Svenska dagbladet av Gunnar Hyltén-Cavallius

När Sverige stängde gränserna och förlorade framtiden...

Tomma hotell och konferensanläggningar runt hela vårt land fick uppleva en ny blomstringstid när asylsökande strömmade in i landet under 2015.

Alla mer eller mindre lämpliga lokaler användes. Små orter i glesbygden fick nytt hopp när nya människor plötsligt kom dit. Många trodde att något nytt var på gång. Vår åldrande befolkning fick nytt hopp på många platser.

Engagemanget var stort, Welcome Refugees - Välkommna flyktingar - kunde man läsa på skyltar och många fanns på järnvägsstationer och vid gränsstationer för att ta emot och välkomna de aylsökande och ge dem hjälp.
Jag minns ett besök i Malmö där välkomstkommitten var aktiv vid Centralstationen, klädpaket och mat delades ut och många stödde de uttröttade flyktingarna.

Det var som om något höll på att hända med vårt land, som att en ny generositet spreds tillsammans med en känsla av en framtid som öppnades för glesbygderna.

Samtidigt blev motståndet starkare, främlingfientliga krafter brände förläggningar. Mer eller mindre ärliga fastighetsägare passade på och gjorde stora vinster, förfallna anläggningar användes och fylldes till bredden, tätt bodde de asylsökande och handläggningstiderna blev längre och längre. 

Men snart skärptes lagarna, gränserna stängdes, den sk generösa migrationspolitiken försvann snabbare än en svensk sommar. Utvisningarna startade, utan hänsyn till säkerheten i många fall och utan hänsyn till människors hälsa.

En chans att hjälpa människor i nöd, generöst och öppet var borta. Alla försök att hantera det som hänt humant och medmänskligt gavs upp. Kvar var paragrafer och regler, skyddsmurar i form av omänsklig migrationspolitik, allt mer ökade kontroller som starkt påminner om en polisstat. 

En unik möjlighet för en allt mer glesnande glesbygd hade passerat och var förbi. 

Gamla risiga motell och pensionat levde upp en kort tid men nu står de tomma, ekande, madrasser i högar ligger i höstregnet. Trasiga gardiner och persienner flaggar i fönstren. Mörkret faller över de hårt nedslitna barackerna.

Asylboenden stängs över hela landet och de boende tvingas flytta till andra delar av landet. Från Arboga ska alla till Haparanda, 1085 km norrut.  I Västmanland ska alla större asylboenden stängas skriver VLT (Västmanlands läns tidning) För de asylsökande upplevs detta mycket traumatiskt och omskakande. Den lilla trygghet de har hittat tas ifrån dem.

Vad hände? Vad kommer forskarna i framtiden att se när de studerar den sk flyktingkrisen på 2010-talet? 

Visade Sverige upp sitt sanna ansikte som visade sig vara motsatsen till generöst.

Snålt, ogint, egoistiskt?

Eller nej, så illa kan det ändå inte vara?

Var det vissa makthavare som agerade fegt? Var det en rädsla som spred sig bland politikerna? Det lät ofta så på presskonferenserna.

Vad var det som hände?  Vad tror du? 

 

 

Dagens bok: Han hette inte Luther

Slängde Luther bläckhornet på djävulen? Vad han en samvetsgrann hjälte som hittade mer av vem Gud är? Var han ett geni som översatte bibeln eller en obehaglig person med antisemitiska åsikter och grovt språk? Och vad hette han egentligen?
Sören Dalevi visar i sin nya bok att Luther var både och, att han var en mångdimensionell och mångfasetterad person och ett barn av sin tid, som vi alla.

Boken är en bra, kortfattad och lärd introduktion om Martin Luther. Inte minst spännande blir det när Dalevi lyfter fram den pedagogiska revolution som reformationen förde med sig.

Tanken att varje kristen är en del av det allmänna prästadömet och inte behöver mellanhänder mellan sig och Gud förde med sig flera saker. Bibeln måste översättas till det egna språket så att var och en själv ska kunna läsa, men samtidigt behövs hjälpmedel.
Ett sådant var Luthers Lilla katekes och ett annat historiens första barnbibel Passional. Alla, vuxna och barn, kvinnor och män skulle få en chans att förstå och ta till sig budskapet om Guds villkorslösa kärlek till människorna.

Det var också en anledning till att katekesen försågs med bilder och att psalmer skrevs. Att sjunga på sitt eget språk är ett oöverträffat sätt att lära sig på ett sätt som inte bara har med intellektet att göra utan som går på djupet, når hjärtat.

Dalevi är religionsforskare med specialitet kring barn och unga, pedagogik och teologi kan man säga, och han skrev sin doktorsavhandling om barnbiblar, titeln är "Gud som haver barnen kär?" en bok som jag kan rekommendera, kan laddas ner på nätet här.  2016 blev Dalevi biskop i Karlstad.

Men så har vi frågan om namnet. Hette han inte Luther?
Martin Luthers föräldrar hette Hans Luder eller Ludher, och hans hustru Margaretha. Dalevi berättar om hur Luther själv förändrade sitt namn.
Luther hade som bibelforskare studerat hebreiska och grekiska och läst om hur Abram i gamla testamentet (1a Moseboken) bytte namn till Abraham. Han hade fått en "h" från Gudsnamnet Jahve i sitt namn. Så valde Luther att göra på samma sätt, han ersatte "dh" i mitten av sitt efternamn med "th" den mittersta bokstaven i ordet frihet på grekiska (eleutheros). Frihet var vad Luther hade uppnått med sin nya insikt om Guds kärlek som är större än allt.
Namnet Luther kan tolkas som den fria människan.

Här kan du hitta boken "Han hette inte Luther" som pdf att ladda ner direkt på nätet, du kan också lyssna till ett samtal mellan biskop Sören Dalevi och Ulrika Svalfors, teologie doktor och pastor i Equmeniakyrkan, utifrån boken. Inspelat under Världens fest i Västerås, juni 2017.

Dagens bok: Sören Dalevi: Han hette inte Luther,
Västerås stift och Karlstad stift 2017

Frihetens gåva och uppdrag

Frihet och befrielse av olika slag är själva grunden i den kristna tron. 

Det är ett genomgripande, grundläggande tema så viktigt att det finns en lång rad ord för frihet i vår bibel och i kyrkan. Förlossning, frälsning, räddning, befrielse, botande och helande, upprättelse, förlåtelse, försoning, rättfärdiggörelse.
Ord som på olika sätt och i olika nyanser talar om frihet o befrielse.

 

Gud ger oss frihetens gåva.
Livets fria strömmande i skapelsen och i oss själva.
Frihet till tro, hopp och kärlek.
Frihet till liv och gemenskap och kärlek är vad Gud vill med oss och våra liv

Frihet från tvång och från det som förminskar oss och våra liv.

Och frihet från sjukdom och död - till sist- Friheten som hoppet ger.

Kyrkan är en frihetsrörelse som går genom historien om mänskligheten.

Visst har den missbrukats och tappat sin kraft ibland, missförståtts och förvrängts. 

Men samtidigt har helt vanliga människor fått nytt hopp, mer tro och vågat leva mer öppet inför Gud.
Det har lett till handlingar av kärlek och befrielse för medmänniskor överallt där människor och kyrkor har gått i Jesu fotspår.

Sjukvård och respekt för människovärdet, hjälp och stöd till nödlidande och Mänskliga rättigheter kommer ur Jesu liv och budskap. 

Detta är huvudlinjen i kristendomens historia- en linje vi inte hör mycket om i nyhetsflödet.
De mörka felstegen och misstagen har ju mer nyhetsvärde.

Och kyrkan består ju av helt vanliga människor, som oss själva, människor som är felbara och som söker och längtar efter frihet och befrielse.

Men mitt i frihetsrörelsen som kyrkan är och ska vara dyker det allt som ofta upp en synagogföreståndare eller någon som snörper på munnen eller hutar med pekpinnar.
Han säger ”Det finns sex dagar då man ska arbeta. På dem kan ni komma och bli botade men inte under sabbaten.”

Någonstans blir det ibland så fel, regler och föreställningar eller fördomar eller ideologier blir viktigare än medmänniskans väl.
Viktigare än att frihetens våg får gå vidare.

Men friheten i Kristus kan hindras tillfälligt, aldrig stoppas,
Guds kraft är starkare än allt som bryter ner och själva döden.

Människor ska lösas från bojor varje dag utan undantag,
det är långt viktigare än att övertyga till rätt tro eller tanke. 

Alltid att göra människor fria. 

(inspiration från Matteus evangelium 2: 23-28)  

Frihet är vad kristen tro handlar om

Det var en tv-bild som gav mig en tankeställare, en intervju eller rättare sagt en kort kommentar. Jag var barn eller mycket ung tonåring. Alltså mycket länge sedan. 
Det var en präst, en medelålders man som dök upp i tv-ruten i svart skjorta.
Journalisten satte micken framför hans mun och såg anklagande på honom. Nu skulle han få stå till svars för kyrkans bristfälliga hantering av någon aktuell fråga, prästen suckade lite, en aning trött, och han sa bara mycket kort: Kristen tro handlar om frihet. Det är ett budskap om befrielse.

I medias värld fastnar de ofta vid olika frågor som tillhör kyrkans yttersida och periferi, sällan nämns över huvud taget centrum i budskapet.
Tyvärr är det ofta på samma sätt med kyrkans företrädare, många vaktar så strängt över sin egen tolkning av kristendomen att alla andra möjliga tolkningar förkastas. Så långt att den som inte använder exakt samma ord förkastas och inte är en riktig kristen.
Allt det där är ju struntprat. Kristen tro kan tolkas på många sätt liksom bibeln går att förstå på olika sätt. Det finns en mångfald olika sätt att vara kristen och det är så det ska vara.

Det svenska sättet att vara kristen är också ok, de många som firar helgerna och livets stora händelser som födelse, ungdom, bröllop, glädje och sorg, avsked och död i kyrkan. Och en bön när det verkligen behövs. Vem kan bedöma vad som är ok för Gud utom Gud själv?
Jag tänker att vilja till tro är tro nog.

I vår lutherska kyrka känner vi till nåden, Gud ger oss allt, liv och kärlek, förlåtelse, upprättelse och välsignelse, vi får allt av nåd, det vill säga utan att behöva prestera något först. Vilja till tro räcker. En öppen hand som tar emot är nog.

Gud vill göra oss fria och inte binda oss.

Berättelserna om hur Jesus mötte människor av olika slag leder nästan alltid fram till att människorna upprättas och befrias. Gud vill frihet och kärlek, liv och glädje!
Inte regler, krav, måsten eller begränsning av livet utan tvärtom. Befrielse från det som binder och frihet till gott liv i tro, hopp och kärlek.

Sedan finns också möjligheter att leva engagerat och fullt, att kämpa för det goda och att samhället ska vara människovärdigt och respektera människor. Att satsa hela sitt liv på kyrkan.
Det är ett sätt att leva sitt liv och där behövs flera.
Men det är inte den enda vägen.
Vi är fria att välja.