Förundran en början

Tänk dig att komma ut en stjärnklar natt, hitta en plats där det är mörkt och där du kan se den enorma mängden av stjärnor breda ut sig ... kanske grips du av storheten eller av känslan av att det är osäkert vad som är upp eller ned? 

Eller känner du dig liten? 

Den enorma ofattbara storheten i universum går nog inte att fånga in med tanke eller känsla, miljontals stjärnor där ljuset varit på väg i hundratals år för att komma hit och bli synbart för ditt öga.

Vi människor är små i relation till storheten i universum, men ändå är det stort att vara människa.
Själva livets gåva som är svårt att tala om, erfarenheten av att leva, vi vet hur det känns men inte är det lätt att beskriva det i ord. 

Har du som har barn varit med om hur det går till när ett barn upptäcker tillvaron steg för steg med alla sina sinnen? Häpnad och gråt, glädje och förundran. 

Kanske kan du och jag någon gång erfara just den känslan av förundran? För vissa när vi är ute i en skog och tar in livets mångfald, vid en sjö där himlen speglar sig. För andra kanske i nära gemenskap med någon älskad eller vänskap. Eller nu när våren håller på att bryta ut med så mycket livskraft att man häpnar.

Tag en liten stund och tänk efter, när upplevde du förundran eller kanske bara tyckte det var fint och skönt senast? i naturen eller där du var just då.
Om du vill, lyssna på Lalehs fina sång här nedanför på sidan, sången En stund på jorden.

"Jag lade mig på marken och tackade himlen...
 Hur underbart var det, jag var nära"sjunger hon.

Tänk nu att allt det här är hotat, redan har mycket förstörts, djur har utrotats, miljöer är obeboeliga, bomber faller och utplånar allt det förunderliga varje dag. 

Hur kan vi stå ut? All sorg och smärta och vrede, vad ska vi göra med den?

Guds värld håller på att förstöras.

Som tur är pågår arbete för det goda också, människor skickar förnödenheter till de svältande. Andra sliter för att minska koldioxidutsläppen på många olika sätt. 

Låt sorgen och vreden bli till handling, kom med och gör det du kan, du är välkommen!

Kom med och försök påverka dem som har makten i stat och företag att värna om Guds sköna skapelse, vår jord som kan få oss att förundras. 

Det är inte försent att göra det vi kan, att minska förstörelsen. 

Och ta vara på det häpnadsväckande sköna i Guds skapelse.

 

Lästips

Stefan Edman: Förundran, Jordens sång mfl

Biskopsbrevet om klimatet

Bibelord: Psaltaren 8 och 104

Men är det en klimatkris eller inte?

Just nu pågår samtal och debatt inom Svenska kyrkan som handlar om hur kyrkan ska förhålla sig till klimatkrisen. Biskop Tyrberg i Lund menar att det finns andra saker som är minst lika viktiga som klimatet som behöver avgöra hur kyrkan agerar.

Han är inte ensam, nyligen har flera personer jag mött lyft fram andra saker som minst lika viktiga som klimatet för kyrkan att ta i.
Ett exempel är de mer evangelikala som menar att predikande av evangeliet alltid kommer före alla andra frågor, men som tolkar det att endast tala med ord.
Som jag ser det visar kyrkans sätt att vara och bemöta människor minst lika mycket på vad vi tror på som våra ord.
Andra menar att till exempel konfirmandverksamhet är viktigare än klimatet och ordnar flygresor för konfirmanderna. Då kommer flera ungdomar med och får chansen att upptäcka tron.
Det finns flera exempel och andra som ser saken på ett helt annat sätt. 

I en kommentar till ett svar i Kyrkans tidning citeras biskopen så här:
"vi kan inte enbart fokusera på att rädda klimatet, vi måste också kunna arbeta mot polarisering, fattigdom, krig och destruktiva konsekvenser av teknik. Då behövs möten med människor, som inte går att ersätta med zoom."

Möten mellan människor behövs och är en viktig del av vårt arbete som kyrka, där håller jag med biskopen, men kanske finns det en annan fråga som vi inte är överens om.
Nämligen synen på hur läget verkligen är med klimatet. 

Om biskoparna hade rätt när de 2019 talade om att vi befinner oss i ett klimatnödläge så är det en fråga som blir mycket viktigare än mycket annat. 
Om det verkligen rör sig om mänsklighetens överlevnad, om djurarter som utrotas och planetära gränser som överträds (till exempel biologisk mångfald, markanvändning och vattenresurser, användande av kemiska substanser och problemen med kväve och fosforanvändning) och som hotar livet på jorden som vi känner det. 

Då behöver kyrkan och hela samhället göra nya prioriteringar, då handlar det om den enorma omställning som så många talar om. Inte minst FN, EU och Svenska kyrkans egen färdplan för klimatet.

Det är lite som det kända citatet av Tage Danielsson om freden:
“Freden måste komma först. Gör den inte det min vän, kommer inget efter den.” 

Om vi är så illa ute behöver vi ta itu med det, annars finns det inget att ta itu med alls. 

Hur ska vi då veta om vi befinner oss i en katastrofal situation där så mycket som möjligt behöver handla om klimatkrisen?

Frågan är om vi kan lita på experterna och forskarna, FNs klimatpanel IPCC? Kan vi lita på våra egna intryck när vi ser skyfall och översvämningar, extremt väder som rekord både  i kyla och värme? Kan vi lita på en stor vetenskaplig konsensus, eller inte?

Flera av de forskare jag har studerat har sagt att det finns en hög grad av osäkerhet av vad klimatförändringarna kommer att leda till, det kan bli bättre men också mycket sämre, de gör prognoser och testar modeller. De gör kvalificerade och vetenskapligt underbyggda gissningar. 

Kanske kommer vi inte längre än så, det mänskliga vetandet har sina gränser. En fråga kan då vara om vi är villiga att ta risken? 

Två av de väntade effekterna handlar om livsmedelssäkerhet och människors hälsa, båda hotas av förändringarna, vid sidan av utrotning av djurarter och förstörd miljö.

Det finns mycket som är viktigt att göra i samhället och kyrkan, och i det här läget behöver vi göra flera saker samtidigt.
Möten och resor är viktiga när de är välmotiverade och noga planerade, men om vi nu låter klimatkrisen sjunka ner i prioriteringslistan då gör vi varken rätt saker eller gör saker på rätt sätt.

Jag bad en AI-assistent göra en bild av klimatkrisen, så här blev resultatet:

Skapelseteologi 3: Luther och skapelsen

Reformatorn och teologen Martin Luther (som levde 1483-1546) är inte obekant för dig som följer min blogg. Men något som jag inte varit inne på hittills är hans syn på skapelsen eller naturen.

I reformationens tid stod Luther i ett arbete att lära ut grundtankarna i det som skulle bli en ny protestantisk kyrka, hans grundtes om rättfärdiggörelsen genom tro behövde förankras i en hel teologisk helhetssyn.

I det läget skriver Luther den lilla och den stora katekesen, den lilla som en pedagogisk lärobok för
alla kristna i församlingarna och den stora till dem som skulle predika.
Den lilla katekesen innehåller frågor och svar som kunde läras in tillsammans med bibelord, bilder och sånger och blev till ett för den tiden mycket fint och utarbetat pedagogiskt hjälpmedel.

När Martin Luther ska skriva sin förklaring till första trosartikeln som handlar om Gud som skaparen blir det till en text som inte är en teori eller filosofi. Det blir istället något som handlar om oss själva, människorna och om livet som en gåva.
Så här står det i lilla katekesen:

”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”.
Vad betyder det?
Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv;
att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka och barn, åker, boskap och alla ägodelar;
att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. 

Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det.
Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud.
Det är visst och sant.

(Luthers lilla katekes i en ny översättning av Carl-Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cöster)

Skapelsen eller naturen ses först och främst som något gott.
Något som är är värt att tacka och lova för. 

Och Gud är skaparen till allt.
Allt är gåva från Gud och särskilt själva livet. Och det ses som en nåd vilket visas i
orden om att det skänks ”utan att jag förtjänar det”.

Berättelsen om skapelsen flyttas från ett principiellt resonemang och teorier till en existentiell nivå
där det handlar om individens eget liv och relationer. Det är det egna personliga jaget som finns till
på grund av en kärleksfull faders godhet.
Men det stannar inte vid jaget utan går vidare till ”alla varelser”.

Den amerikanske lutherforskaren Jordan B Cooper skriver i en artikel att Luthers syn på skapelsen är relationell.
Gud skapar människorna i relation till sig själv och placerar henne mitt i den skapade världen där en mängd olika relationer finns. Till familj och grannar, men också till jorden, plantorna och djuren. Och i relation till sig själv.

Allt ges till människorna som gåva, först av Gud i skapelseverket och ifrån det som jorden ger av växt och liv och sedan genom det egna arbetet och andra människors arbete.
Också det mänskliga arbetet är Guds verk menar Luther, den fördolde guden leder oss nämligen till att göra gott för varandra. Vårt arbete för människan och naturen är Guds verk. Och det betyder att skapelsen pågår, både genom Guds handlande och vårt eget arbete.
Gud håller oss och skapelsen vid liv.

Människans roll i skapelsen fångas in i de korta men innehållsrika orden ”Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud”.
Att tjäna och lyda Gud är att vara goda förvaltare av Guds skapelse och tjäna sin nästa. Ibland kallas det vår kallelse och handlar om att ta livet och skapelsen på allvar. 

Idag behöver vi en ny reformation skriver Lisa E Dahill i boken ECO-Reformation: Grace and Hope for a Planet in Peril. 

Nämligen en "Eco-reformation".
Det innebär ett nytt sätt att se på vår tro och våra värderingar i en tid då livet som vi känner det är hotat på jorden.

Idag är det andra hot mot mänskligheten och de kristna som råder än det var på Luthers tid:Då handlade det om ett ekonomiskt utnyttjande av de troende (avlatsbreven) och en gärningslära som ledde till en förlamande rädsla som kunde utnyttjas av makthavare. En ny syn på Gud befriade människor till sinnesro och handlingskraft.

Idag står vi inför klimathotet och behöver nya tankar, nya berättelser och handlingsmönster.  Och det är redan på gång, fortsättning följer

Martin Luther, konstnärligt skildrad

Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: 
långfredagen.

Samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och 

läser berättelserna om hur han dog.

Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor 

och ge uttryck för dem i kyrkan.

Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar

om Jesus sista timmar i livet. 

Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. 

Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där.

Vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag.

Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande,

ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad,

förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan.

Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 

Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.

Han bär allt. 

Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer,

en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad.

Jesus från Nasaret.

Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och
smärtfulla sätt som finns,

genom korsfästelse.

Spikar slås in genom handlovar och fötter,
upphängning på ett kors där alla kan se,

en långsam död genom kvävning och blodförlust.

Han dör mycket smärtsamt och sakta under hån och skratt.

Varför skulle han dö?

Frågan bör ställas till dem som dödade honom, 

dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar.

Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, 

i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. 

I Tredje rikets koncentrationsläger blev det till och med 

industriellt planerat och organiserat.

Eller när atombomberna föll över Japan 1945, 

en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade.

 

I Gaza och Ukraina dödas människor helt utan urskiljning, 

barn drabbas värst som alltid i krig.

Medkänslan och empatin är helt borta. 

Inom oss människor finns olika förmågor. 

Vi kan både vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt, 

men oftare är vi både och, en blandning av ljus och mörker.

Det var kärlek som ledde Jesus hit.
Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.

Så älskade Gud världen. 

Och efter det har vi fått reda på något nytt,
att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. 

Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, 

att Gud lider med oss när vi lider.

Vissa menar att när vi förorsakar andra, 

smärta och lidande är vi med och gör så att Gud lider, 

Vi är då en av bödlarna och dem som spikar upp Jesus på korset.

Men inte ens dem förbannar Jesus.

Jesus säger till rövaren, 

brottslingen som hänger på korset bredvid honom:

"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 

Och om dem som korsfäster honom ber han: 

"Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Långfredagen bär budskapet till oss 

att hur illa det än kan vara i livet så är vi inte ensamma, 

Jesus visar att Gud finns där med oss.

Hur övergivna vi än kan känna oss så 

får vi tro att Gud är med oss alla dagar till tidens slut.

Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

Om att se tillvaron som ett mirakel

Albert Einstein lär ha sagt att det finns två sätt att leva;
det ena sättet som om ingenting vore ett mirakel och det andra som att allt var ett mirakel.

Det är den andra hållningen till livet som vi behöver återvinna skriver Helle Klein i boken Moder jord i klimakteriet. 

Bokens 12 författare vill visa på en helhetssyn och en ny hållning till själva jorden vi lever på.
Att klimatkrisen har kunnat bli så allvarlig och ett hot mot livet hänger samman med att Moder jord varit försummad, nedvärderad och misshandlad (för att inte använda ännu värre ord).

Här finns mycket att inspireras av och tänka vidare över, här finns kunskaper att hämta och tolkningar att reflektera över. Man kan förstås inte hålla med om allt, men är det inte då som vi utmanas att formulera oss på nytt.

Helle Kleins bidrag intresserar mig särskilt. Hennes artikel i den spännande samlingen kallar hon
Det trotsiga hoppet - en profetisk miljöteologi för vår tid.

Klein skriver att hon vill "försöka hitta tillbaka till den gamla skapelseteologiska idén om att kropp och själ hör ihop. Själen är inte förmer än kroppen utan tvärtom handlar trons relationer om sammanhanget mellan människa och människa, människa och skapelse, människa och Gud och människan och henne själv." (s 167)

Klein gräver djupt i de kristna källorna och arbetar med bibeltexter, kyrkofäder och en rad författare som har arbetat med klimathotet och synen på människan och skapelsen.

Hon återvänder flera gånger till Irenenaus från Lyon som jag skrev om nyligen och hans positiva värdering av jorden, livet och människan. Vägen till ett gott liv handlar om att bli mer människa, inte mindre. Och det som berikar våra liv är inte att konsumera allt mer och skaffa den senaste mobilen och andra varor. Nej det är sådant som rör hela oss själva, kultur, naturupplevelser, social trygghet och gemenskap.

Människan, skriver Klein, är skapad av Gud tillsammans med djuren och naturen.
Hon är skapad till Guds avbild och kallad att fortsätta skaparverket i kärlek och omsorg om nästan, djuren, naturen och sig själv. Där finns utgångspunkten för vår situation och vårt uppdrag, det som gör våra liv meningsfulla och är gott för hela skapelsen. 

Men vad var det som blev fel? Hur hamnade vi här med fullskaliga krig och klimatnödläge, med folkmord och våldsdåd i vår närhet?

Klein pekar på den livsstil som har gjort människan till härskare utan medkänsla, hur de med makt utnyttjar jordens resurser hämningslöst och de rika förtrampar de fattiga och förstör naturen.
Och allt bottnar i att människan har tappat bort sin verkliga identitet "Adams nederlag bestod i att han övergav det mänskliga och försökte leka Gud" medan Jesus behåller sin mänsklighet i allt och det blir "en seger över alla djävulska övermänniskoideal och elitism" skriver Klein.

Sedan lyfter Klein fram visionen och hoppet från de bibliska profeterna och nutida tänkare, det trotsiga hoppet om en återställd skapelse.
Den positiva synen på skapelsen kan kombineras med tron på Gud som är en läkandets, omsorgens och kärlekens Gud. 

Den fantastiska skapelsen är värd vår förundran men också vår handling, vi har stort ansvar och stora möjligheter. Bilden av den kraftfulla människan genomsyrar många bibliska skrifter. Ända från skapelseberättelserna där människan skapas till Guds avbild och i psaltaren där människan är krönt med ära och härlighet.

Klein ger en bra genomgång av en god skapelseteologi som kan ge handlingskraft i vår svåra tid, och som kan hjälpa oss att se allt som ett mirakel.

Vid Arbogaån 15 mars 24

Dagens bok:

Birgitta Nyrinder (redaḱtör)

Moder jord i klimakteriet - om klimatkrisen, hot och hopp. Arcus, 2008

Boken kan t.ex hittas på Bokbörsen

eller på Bokia

Skapelsetro i klimatkrisens tid 2; Irenaeus och den goda skapelsen

Idag möter vi Irenaeus från Lyon som levde ungefär år 130-202. 

Irenaeus föddes i Mindre Asien, det som idag är Turkiet omkring ett hundra år efter den första påsken.

Ett minne som Irenaeus berättar om är när han som ung fick lyssna till Polycarpus, en man som själv hade levt nära Jesus lärjungar. Gripen skriver Irenaeus om hur han minns varje ord som Polycarpus berättade om Jesus.
Polycarpus hade följt Johannes och andra ögonvittnen och han berättade om händelser och ord som kom från Jesus själv.
Det slog Irenaeus hur väl de stämde överens med berättelserna i bibelns evangelier.  

Irenaeus blev präst och senare biskop i det som idag är Lyon i Frankrike, det var år 175. Ungefär och troligen får man lägga till eftersom det finns ganska få källor om Irenaeus och hans liv. Men han skrev mycket och det är genom sina skrifter han är känd.

Irenaeus är en betydelsefull gestalt i kyrkohistorien.
När han levde pågick våldsamma förföljelser mot kristna och många fick dö för sin tro.
Samtidigt pågick debatterna om kyrkan och tron som jag skrev om förra gången om skapelsetro.  

Irenaeus vad med och sökte formulera tolkningar av vad berättelserna om Jesus Kristus och bibelns ord innebar. Den kristna tron skulle uttryckas och avgränsas i den tidiga kyrkan. 
Irenaeus var en av dem som arbetade med att få fram det som brukar kallas en trosregel. Det vill säga korta formuleringar som fångade in det viktigaste i tron och det som kyrkan stod för. De skrev och debatterade och samlades till koncilier och kyrkomöten för att komma överens. Formuleringarna skulle senare utvecklas till de trosbekännelser som fortfarande används i gudstjänsterna i de kristna kyrkorna.

Det som Irenaeus är mest känd för idag är skrifter som gjorde upp med gnostiska läror och föreställningar. Det var en serie på fem böcker som brukar kallas Mot heresierna (Adversus Heresies).

Det fanns en stor mångfald av olika religiösa grupperingar med skiftande tolkningar, en av dessa var den brokiga rörelse som kallas gnostikerna eller gnosticismen.
Ordet gnosis är grekiska och betyder kunskap.
En viktig del i dessa rörelser var att det fanns en hemlig kunskap som bara de själva hade tillgång till, en kunskap som var vägen till räddning. Gnostikerna var inte en samlad eller enhetlig rörelse, deras läror och sätt att leva var mycket spretiga och blandade. Troligen var de inte så många heller, men ändå uppfattade Irenaeus dem som ett hot mot kyrkan. 

Det hängde samman med att gnostikerna hade en mycket negativ värdering av naturen och materien bland annat genom föreställningar om två gudomar. Förenklat handlar det om en ond skapargud (demiurgen) och en god Gud som finns med i Jesu verk.
Den sk demiurgen hade skapat allt materiellt. Gnostikerna menade att den Gud som Jesus visade var en annan Gud som var helt och hållet andlig. Och Jesus var inte enligt dem en verklig människa.

Människan kunde bli fri genom att få kunskap (gnosis) om det här och på olika sätt nå ett slags frälsning i en andlig tillvaro. Det handlade för en del av dem att leva i sträng askes och förneka allt materiellt. Andra menade att det materiella var helt och hållet betydelselöst och kunde behandlas utan hänsyn. 

Irenaeus hävdade utifrån de bibliska skrifterna att den Gud som har skapat universum är samma Gud som visar sig i Jesus och att materien, jorden och livet är betydelsefullt och gott.
Gud vill att jorden och människor ska finnas till och leva goda liv här.

Irenaeus hämtar stöd från bibeln och kyrkans tradition när han hävdar sin linje. Att nå befrielse eller frälsning är inte att förneka livet utan istället bli allt mer människa, att hitta det verkligt mänskliga som vi är skapade till att vara. Jesus var verkligen en människa och han visade hur ett sant mänskligt liv kan gestaltas.

När Irenaeus formulerar sin trosregel är den i tre delar, som trosbekännelserna senare skulle vara utifrån läran om Guds treenighet. Irenaeus skriver att Gud är en Gud, oskapad och obegränsad, skaparen av universum, grunden för all existens och materia. Och Gud skapar från intet. 
Irenaeus skriver vidare att det är Guds Ord, Guds Son, Jesus Kristus, den andra personen i treenigheten som har skapat. Han håller ihop skaparverket med berättelserna om Jesus. Och Anden ger inspiration och förnyar livet.
Irenaeus motsäger den gnostiska dualismen mellan ande och materia och öppnar vägar framåt genom att säga emot läror som ville begränsa tron och snäva in livet.

Människans roll i relation till Gud är att ta emot. 
Gud skapar genom Sonen och ger alla livet. Sonen blir människa bland människor och människornas relation med Gud blir åter gjord hel och öppen. Det är Gud själv som är den agerande. Anden flödar till den mänskliga naturen till att förnya mänskligheten över hela jorden. När nu relationen är helad kan människor leva gott och fritt. 

Människans roll är att ta emot allt detta och låta det forma hur de lever sina liv, hur de är mot varandra och hela skapelsen. 

Den hållning som Ireneaus drev blev senare kyrkans lära och i  trosbekännelsen från Nicea 325 står det att ”Gud är skapare av allt vad synligt och osynligt är”.

Ireneaus hållning öppnar vägen för ett uppvärderande av livet på jorden och betoning av att se helheter mer än dualismer.

Där finns möjligheten till en bred syn där hela skapelsen är vår angelägenhet och vårt ansvar.

Att vara mera hel människa är att leva som skapad skapare i goda relationer med Gud, med varandra och med allt skapat. 

Om Irenaeus på wikipedia

Läs Irenaeus egna skrifter översatta till engelska här

En artikel om Irenaeus på Taizés hemsida

Litteratur:
Robert M. Grant: Irenaeus of Lyon i serien The Early Church Fathers, Routledge 1997

Teologen Gustaf Wingren har skrivit mycket intressant om Ireneaus,
bland annat boken Människa och kristen 1983. Här finns flera texter av Gustaf Wingren

Om skidsporten och klimatkrisen

Såg du Vasaloppet i Söndags?
Hör du till dem som gillar skidsporten och följer med i skidskytte, sprint eller alla de olika vintersporter som pågår?
Då har du säkert som jag sett märkliga bilder av vita skidspår i ett landskap där det är barmark, där snö måste produceras och transporteras till skidorterna för att det ska kunna bli några tävlingar.
Utan konstsnö och stora insatser av frivilliga som fraktar snö och sköter om spåren på olika sätt skulle det inte bli något Vasalopp.

Den norske VM-chefen gick häromdagen ut och talade om att fler skidtävlingar borde hållas i norden eftersom det är stor snöbrist i alperna, men hur realistiskt är det när vi ser hur det ser ut i vårt eget land. Kanske kan tävlingarna hållas om de flyttas mycket längre norrut.
Skid-VM ska vara i Falun 2027, kommer det att gå?
Många i skidsporten är medvetna om att tävlingarna ska vara så hållbara och klimatvänliga som möjligt.

Men på sikt kanske det är en utdöende sport vi ser i vinterstudion på helgerna?

Pernilla Bonde i Svenska skidförbundet talar om krisen och menar att det behövs kraftsamling för att det ska finnas snö till tävlingarna. 

Bland annat så här kommer klimatförändringarna nära oss i vår del av världen, mer och mer.
Idrotter drabbas vid sidan av översvämningar och heta somrar med skogsbränder.
Steg för steg sker förändringarna, de har redan börjat och vi ser bara början på det som ingen kan säga säkert hur det ska bli.

Vi borde sluta tala om klimatfrågan skrev en person till mig, det är ingen fråga utan en kris, eller som biskoparna sade för en tid sedan, vi lever i ett klimatnödläge som kräver att vi använder ett rättviseperspektiv. 

När sporter behöver förändras i vår del av världen är det nämligen helt andra konsekvenser i stora delar av världen.

Översvämningar som förstör hus och hotar hela önationer.
Torka som leder till flykt, svält och död när trakter blir obeboeliga och ingen mat längre kan odlas.

Redan nu leder klimatnödläget till lidande, förkortade liv, hunger och död. 

Att vara med och söka vägar framåt för sig själv, påverka makthavare och företagare är en nödvändighet för livets skull. 

Hur ska livet se ut här på jorden i framtiden?
För barnen och deras barn?

Framtiden? skidskytte på rullskidor

Skapelsetro i klimatkrisens tid, del 1

Under den första kyrkans tid pågick ett intensivt samtal om hur skrifterna skulle tolkas och hur kyrkan skulle tro i ljuset av allt det som hänt när Jesus Kristus var ibland dem kroppsligen. Även de lärjungar som gick med honom och såg med egna ögon kunde ha olika syn på vad det han sagt och gjort betydde.

Ibland kallas de här samtalen eller debatterna strider, det är inte så konstigt för ibland blev det till hårda ord och bannlysningar av dem som hade olika tolkningar, riktigt illa ibland faktiskt med våld och mord.

Något jag fick lära mig nyligen (tack lärare på EHS) var att det nästan alltid var tolkningar som öppnade för vidare tankar och var breda som blev de allmänt vedertagna medan de som förkastades oftast var sådana som smalnade av eller begränsade tanken. Exempel kommer.  

En speciell fråga dök snabbt upp och det gällde frågan om skapelsen. 
Var den Gud som beskrevs i den hebreiska bibeln (gamla testamentet) den samma som den Gud som Jesus kallade sin Far? Skulle man hålla ihop "det gamla testamentet" och "det nya testamentet" och allt de förde med sig till en enhet eller inte?
Trots att det kan låta som en akademisk fråga så var ställningstagandet helt avgörande för kyrkans tro och hur vi ser på saker idag. Inte minst när det gäller tänkande och tro om Gud som skaparen och naturen och jorden som skapelse. 

Ganska snart blev det klart att Jesus i både ord och handling hade kopplat och anknutit till de "gammaltestamentliga" skrifterna och hela det judiska arvet. Han var jude och var uppväxt i hela den stora judiska traditionen. Den som såg Gud som skaparen. Och som en mångfasetterad och mångfaldig mängd författare hade skildrat i skrifterna. Bland annat historiska skrifter, poesi och vishetslitteratur, ordspråk och psalmer, och de mytologiska texterna som fångar in människans och livets villkor på ett sätt som talar till alla tider. 

En tidig debatt bland kyrkofäder och kyrkomödrar byggde på grekiskt tänkande.
Den handlade om frågan om det var så att Gud skaparen var en konstruktör av redan befintlig materia eller om Gud verkligen skapade allt från ingenting, "från scratch" så att säga eller som det heter i teologernas värld "Ex nihilo"- latin för "ut ut ingenting". Det var vanligt att se Gud som konstruktören eller den som ordnade upp kaos till kosmos, (ordning och reda) bland vissa grekiska filosofer.

De som tänkte att Gud var konstruktören hade bland annat en tanke om att en god Gud skulle inte skapa en värld där det fanns så mycket lidande och död som de kunde se omkring sig. Men om Gud bara hade ordnat materien på bästa sätt kunde det vara så att det var något fel i själva materien som gjorde att det blev så illa. Lite slarvigt uttryckt: ett konstruktionsfel eller en brist i själva atomerna. 

Men tanken som blev den dominerande var det andra sättet att tänka. Den som kallas skapelse "ex nihilo". Det stämde bättre med de bibliska skrifterna och gav ett svar åt den stora livsfrågan om var allt som finns har sitt ursprung, frågan om lidandet har sitt svar på ett annat plan än i själva skapelsen. 

Tron att Gud har skapat allt från ingenting innebär en grundpositiv syn på allt det skapade, allt är av Gud och är gott. Gud såg på det han skapat och det var mycket gott står det i en av skapelseberättelserna. Naturen och livet är något gott i grunden för det har sitt ursprung i den Gud som är kärleken.  

Det har är en viktig grund för tron och är tydligt i de bibliska skrifterna.
Orden om det kom därför in i trosbekännelserna på ett tidigt stadium "vi tror på Gud fader allsmäktig, skapare av himmel och jord" eller i den nicenska trosartikeln "skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är". 

Att skapelsen, naturen och livet i alla dess former är något gott, värda att bevara och vårda, skydda och värna är en grund för att vi idag har ansvaret att möta klimatkrisen som hotar livet på jorden på alla de sätt vi kan. 

Nästa del - möt Ireneaus - och hans kamp mot gnostikerna.

Utsikten från Stiftsgården i Rättvik en solig vinterdag (februari 24) 

Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge

Klimatkrisen, hur funkar den, egentligen?

Tänk dig en bil som står ute i solskenet en varm sommardag. Den har stått där några timmar när det är dags för dig att hoppa in och köra iväg. Du öppnar dörren och vad känner du? 

Det är varmt, mycket hett till och med inne i bilen och ratten känns som den bränns när du tar i den. Det är bäst att öppna alla dörrar på vid gavel för att släppa ut hettan innan du kör därifrån med luftkonditioneringen på full effekt. 

Ungefär så fungerar klimatkrisen.
Solen gassar, värme kommer in i atmosfären men något har hänt som gör att värme inte strålar ut lika mycket i rymden, de infraröda strålarna stannar kvar och ökar på värmen. Koldioxid och andra gaser hindrar värme från att återvända till rymden.
Precis som i den soldränkta bilen, värme går in genom solen, men den hindras av glasrutorna och metallen att komma ut igen.   

Samma effekt använder vi för att skapa ett växthus, där blir det varmare än i friska luften och plantorna kan växa tidigare men det behövs lite extra vattning och omsorg.
Min farfar som var trädgårdsmästare hade sina drivbänkar till samma sak, ofta gamla utbytta fönster kunde skydda växterna och se till att han hade grönsaker att sälja på trädgårdstorget i Linköping.

På grund av att vi använder samma teknik för växthus har problemet kallats växthuseffekten på svenska och de gaser som hindrar värme från att strömma ut kallas för växthusgaser.

Jag tog lite tid och läste en bok om det här för att ha lite mer på fötterna när vi nu ska jobba vidare med den andra etappen i Svenska kyrkans färdplan för klimatet. Det är dags att utveckla arbetet med klimatkrisen och dess effekter i Svenska kyrkan ett steg till. 

Boken jag hittade till min eboksläsare var den här: 

Comprehending the Climate Crisis, Everything You Need to Know About Global Warming and How to Stop It av Bradley J Dibble. (iUniverse 2012)

Författaren är läkare men han har engagerat sig i klimatsituationen och gör här ett försök att beskriva klimatkrisen på ett enkelt och lättfattligt sätt i boken.  Och delvis gör han ett bra jobb.

Det börjar med en bakgrund som skildrar vad atmosfären är och var kolet kommer ifrån och hur kolets kretslopp ser ut på jorden. Sedan hur förbränningen av fossila bränslen radikalt ökar nivån av koldioxid och påverkar temperaturen på jorden. 

Det finns ingen tveksamhet menar Dibble om att klimatkrisen pågår, den mätbara uppvärmning som redan är på gång kan bara ha en förklaring, människors förbränning av fossila bränslen. 

Visst sker det naturliga förändringar i klimatet under jordens långa historia, men då sker de långsamt och naturen hinner anpassa sig, då menar jag tusentals eller miljontals år. 

Det behövs också en skyddande atmosfär med en viss mängd växthusgaser för att vi ska ha det klimat som naturligt finns på jorden så att växtlighet och vi själva ska kunna leva här.
 

Men nu har det skett en extrem ökning av koldioxiden i atmosfären sedan industrialismens början och fram till nu. Den industriella revolutionens start brukar dateras till 1760-talet med textilindustrin i Storbritannien då kol användes i stor skala. På cirka tvåhundrasextio år har sedan förbränningen ökat extremt mycket och enorma mängder koldioxid har strömmat ut i atmosfären. 

Jorden tål mycket men det finns gränser. 

Vissa talar om tipping points - det är när nivån har nått en viss mängd och det sker en förändring som det inte går att stoppa längre. Ingen vet exakt var de finns. Kanske hörde du i veckan på nyheterna om Golfströmmen som är hotad? 

Det vi alla kan se är den långsamma gradvisa förändringen där temperaturen stiger och nya värmerekord uppmäts. Vi kan se ovädren och översvämningarna, torkan och extremvädret med kyla och snö, skogsbränder och smältande isar. 

Vi är här nu.

Det börjar likna läget i en instängd bil. 

Första steget är att minska utsläppen så att inte problemen förvärras och sedan att sluta släppa ut mera koldioxid, ersätta de fossila bränslena. Mera sol, vind och vatten och mera återanvändning.
Sedan behöver vi hjälpa jorden att återfå balansen.

Det behövs plantering av många träd och förvildande av naturen menar vissa forskare.

Det behövs många olika sätt att vårda naturen så att barnen och deras barn ska kunna leva här. 

Där behövs vi alla. 

Alla kan vi göra något. 
(fortsättning följer)

Torka i Västmanland sommaren 2023

Askonsdagen och Slutet

Askonsdagen är en speciell dag i våra kyrkor,
det är dagen då fastetiden börjar. 

Under veckan läste jag Mats Strandbergs märkliga bok Slutet.
Boken handlar om en tänkt framtid där mänskligheten har fått reda på att slutet på allt liv på jorden har kommit. Vid en exakt dag och tidpunkt kommer en enorm komet att krocka med jorden, allt liv kommer att raderas ut och sedan är det ofrånkomligt slut.
Under de allra sista veckorna av mänsklighetens liv får läsaren följa några tonåringar och gå in i deras tankar. De vet att slutet närmar sig allt mer. Två ungdomar fokuseras, det är Lucinda och Simon. 

Några rader återkommer, och det är Simon som tänker för sig själv att snart är han själv och alla andra aska. Hans flickvän Tilda finns i minneslunden redan. Simon tänker för sig själv att snart ska hans aska blandas med hennes och alla andras. Det var de orden som fick mig att koppla till askonsdagen.

Det är en mycket tankeväckande bok som Strandberg har skrivit. Det handlar om människor inför döden och hur slutet påverkar allt. Plötsligt finns det ingen vits med att gå i skolan eller fortsätta cancerbehandlingen eller allt det vi gör med tanke på framtiden som ska komma snart eller längre fram. Om vi alla snart är aska, vad finns då som är viktigt eller meningsfullt?
I boken är reaktionerna många och samhället håller på att kollapsa, men Simon och Lucinda finner varandra. Simons mor som är präst firar gudstjänst den allra sista kvällen.

Om vi alla snart är aska, vad är då viktigt?  

Det finns en tradition på askonsdagen att fira en mässa (nattvard) i kyrkan och att de som vill också får ta emot ett korstecken med aska i pannan.

När prästen ritar korset i pannan säger hen de här orden; "Minns att du är stoft, och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium" eller "Kom ihåg att du är jord och ska bli jord igen".

Att få aska som ett tecken i pannan är ett sätt att påminna om det svåra, att våra liv har ett slut, att tiden är begränsad och att det är viktigt vad vi gör med våra liv.
Att det finns anledning till att ändra riktning ibland, att vända sig om och gå i en annan riktning. Omvändelse för oss själva och hela det samhälle som är på väg att förstöra jorden. 

Men det finns en annan sida av askonsdagen, tecknet i pannan är nämligen ett kors.
Korset är ett tecken för vad som hände under den första påsken, kort sagt är korset uppståndelsens tecken. Det säger oss att livet är starkare än döden.
Jesus gick korsets väg och delade alla våra korsmärkta mörka dagar ändå in i den tommaste död, men sedan kom påskdagen: livets fest och hoppets grund. 

Boken "Slutet" kan du bland annat hitta här på Bokbörsen

Jag skrev om askonsdagen och bönen för några år sedan, här kan du hitta den texten.

Om askonsdagens två sidor ur min blogg här 

Och här i min andra blogg om Askonsdag och fastetid

Här kan du läsa Antje Jackeléns predikan på askonsdagen 2018

Mikael Mogrens text idag i VLT, "Idag semla i morgon eftertanke"

Här hittar du Svenska kyrkans sida om Askonsdagen

Fastetiden är på gång, vad vill du ha den till?

Fastetiden i kyrkans år ska just börja.
Fastlagssöndagen har passerat och på onsdag är det askonsdagen; dagen då fastan börjar.
Men det är annorlunda i år med de våldsamma hänsynslösa krigen som pågår och som når oss varje dag, via nyheterna. De obegripliga krigen i en värld där var och en vill leva i fred och rättvisa. 

Kanske är det ett hårdare tryck av sorg och besvikelse som ligger över oss när vi ser det som händer och en starkare drift att fly bort från det hela.
Vi loggar in på strömningstjänsterna och följer en tv-serie till eller letar upp komedierna på svtplay eller låter lekprogrammen fylla våra kvällar.

Det är förståeligt men inte bra för oss själva och inte för de många drabbade av våldet och klimatkrisen. Kanske är det så att om vi blundar för allt som händer och alla de många människor som drabbas så händer det också något med oss själva?
Vi blir lite hårdare, lite mer likgiltiga och bedövade och okänsliga, lite mindre mänskliga helt enkelt?
Jag vet, vi kan inte gråta och bryta ihop varje gång vi ser ett dött barn på tv-rutan, då skulle vi aldrig sluta gråta. Men är det inte så att vi behöver vara medvetna om vad allt det här gör med oss?

Fastan handlar om att avstå från något som stör eller tar alldeles för mycket tid från oss för att ha tid med det som verkligen är viktigt i livet. Det som verkligen är viktigt just för dig, inte vad någon annan säger ska vara viktigt.

För väldigt många visar det sig att det verkligen viktiga på något sätt handlar om relationer. Det kan vara relationer med andra människor, med naturen och djuren och med Gud själv.

Fastetiden är en möjlighet att reflektera över vad vi använder vår tid och våra liv till. Det här med att avstå från något är för att ge oss själva utrymme och tid till att tänka och känna. 

Vad händer om vi en liten stund gör det, stannar upp och känner efter i oss själva och tillsammans med varandra försöker våga se vad som händer omkring oss. Och vad det innebär för hur vi lever våra liv.

Varje år finns det en fasteaktion i Svenska kyrkan, en period för att få information och kunskaper om situationen i världen, och en insamling till människor som har det sämre än oss själva.
I många församlingar pågår det aktiviteter av många olika slag för att medvetandegöra oss och samla pengar till behövande. Det skramlas med bössor och säljs soppa och semlor, det är modevisningar och föreläsningar, syföreningauktioner och promenader, det tas kollekt i kyrkor och församlingshem. Väldigt många är engagerade och aktiva och ännu fler bidrar. Det finns säkert plats för dig också om du vill. 

Årets fasteaktion från ACT Svenska kyrkan har rubriken Dela lika och rädda liv. 

Var tionde människa på jorden saknar mat för dagen trots att det finns livsmedel. Problemet är fördelningen, det behövs ett delande. Och där kan vi vara med, vi kan bidra med det vi har själva och påverka dem som har mer makt och rikedomar så att en förändring kan komma till stånd. 

Fattigdomen och hungern leder till mycket lidande och är ofta en bakomliggande orsak till konflikter, våld och krig.
Men bakom matbristen finns också klimatkrisen som påverkar möjligheterna att odla mat. Översvämningar och extremväder förstör inte bara människors hem utan också fält där maten odlas. 

Kanske skulle vi tänka ett steg till och ägna oss åt klimatfasta. (läs om Equmeniakyrkans klimatfasta.) 

Vi som lever i ett av världens rikaste länder är också några som påverkar klimatet mest per person. 

Att klimatfasta är att se närmare på vad det är vi själva gör som släpper ut koldioxid som förvärrar krisen. Allt från vad vi köper till hur vi reser och konsumerar. Alla kan göra något som tillsammans med andra påverkar läget. Kanske bara välja en frukt som inte rest runt jorden eller släcka en lampa som lyser i onödan, kanske tänka på hur och varför vi reser och kanske ta tåget istället för flyget när det går?
Du vet säkert själv vad som ligger nära dig.

Min fasta i åt blir att försöka ägna lite mera tid åt att skriva här, se över mitt klimatfotavtryck och att dra ner på sötsaker och sociala medier, och öva mig att se Gud lite mer - läs här.